I rum 327 fanns varje morgon en pappersbanderoll tvärs över toalettstolen. Banderollen förkunnade med stora, röda versaler att just denna pjäs blivit extra noga skurad, Sterilizzato.

Möjligen hade Sterilizzato varit ett passande namn på hela stället. Det var verkligen renskrubbat från tyska barnfamiljer och amerikanska tanter och allt annat turistaktigt. Men egentligen hette det Park Hotel Napoleone och låg i San Martino, en halvmil utanför Portoferraio på Elba.

Jag var hotellets enda gäst. Men både de tyska barnen och de amerikanska damerna var på väg, vänta bara, varnade barmästaren på knackig engelska. Han stod annars håglöst bakom disken som om han glömts kvar där av misstag någon mulen eftermiddag för mycket längesen. En TV uppe vid taket visade italiensk fotboll i grälla färger. Jag beställde ett glas vin. Vinlistan var föredömligt kort, det fanns Elba Bianco och Elba Rosso. Jag tog Rosso.

En skylt på ena väggen meddelade på fyra språk att middagen serverades mellan 19.30 och 21.30. In the main dining room. Jag frågade var huvudmatsalen låg. Huvudmatsalen låg i källaren.

Och nu vaknade barmästaren plötsligt ur sin långa dvala.

"Ni kanske vill köpa en slips?", undrade han i förtrolig ton medan han misstänksamt synade min slitna läderjacka.

"En slips?" Mannen log entusiastiskt och ur ett skåp under bardisken drog han fram ett tiotal slipsar i genomskinliga plastförpackningar.

"Pure silk", förklarade han och räckte fram en ovanligt gräslig variant, brungrårandig. "Made in Italy." Jag studerade skräckexemplaret ingående.

"Har ni fler?" "Si, si, certo." Den nyuppväckte försvann ut i de bakre regionerna och återvände med en pappkartong. Kartongen måste ha rymt åtminstone femtio slipsar. Jag grävde i lådans inre och bestämde mig motvilligt för en grönrandig, blank.

Barmästaren nickade nådigt. "Det är min bror som tillverkar dem", förklarade han allvarligt. "1 Palermo." Några timmar senare gjorde jag entré i matsalen iförd vit skjorta och knallgrön slips. Som jag befarat var jag alldeles ensam. Hovmästaren, i frack, undrade om jag ville äta fisk eller kött. Jag sa kött.

"Då kan jag verkligen rekommendera vad våra franska vänner kallar canette. Anka, alltså. Ung. Av honkön, naturligtvis."

Hovmästaren framförde detta med stor emfas och lutade sig samtidigt över bordet som om han plågats av en osynlig trängsel. .

Jag sa att anka lät bra. Och valde Elba Bianco för omväxlings skull. Vinet smakade inget vidare, men ankan var god.