Sist jag fyllde år fick jag en rakhyvel i present av min man. En sådan där present som kan vara väldigt jobbig att få om man inte uttryckligen önskat sig den själv. Det hade jag lyckligtvis. Kanske inte någon vansinnigt romantisk gåva, men en som han faktiskt var bättre på att köpa än jag.
Ju äldre jag blir desto mer har jag kommit att uppskatta prosaiska presenter. De där som faktiskt fyller ett behov i mitt liv. Rosor och choklad brukar utmålas som lite förmer än andra presenter. Som ett tecken på äkta kärlek och att passionen i äktenskapet ännu lever. Men samma chokladask, samma rosenbukett hade lika gärna kunnat levereras till vilken av grannfruarna (eller männen för den delen) som helst. Det är vardagsgåvorna som får en att känna sig som en på miljonen. Bland de presenter jag uppskattat mest minns jag ett par riktigt bra gummistövlar och en alldeles egen verktygslåda med utvalda redskap. Min mardröm är att mina vänner ska samla ihop till en ballongresa eller en detox-spa-weekend med alginpackningar åt mig – eftersom det är lite av mina idéer om helvetet på jorden.
Den kanske flottaste födelsedagspresent jag förärats är ett funkisbarskåp med belysning som jag fick av min första sambo. Denna praktmöbel har genom åren varit en starkt bidragande orsak till att mina följande pojkvänner förälskat sig i mig. Flera år efter att vi brutit upp frågade min ex-pojkvän sorgset hur barskåpet hade det. Så här i efterhand tycker man att delad vårdnad hade varit ett rimligt alternativ. Låt detta bli en varning för att köpa presenter till er älskade som det egentligen är ni själva som vill ha. Köp dem åt er själva i stället.
De sämsta presenterna är de som skänks i syfte att reformera en motsträvig partner. Gymkort, självförbättringsböcker eller medlemskap i Viktväktarna bör inte skänkas utan god förankring. En avlägsen bekant till mig gav en fettsugning till sin överraskade flickvän. Behöver jag säga att han inte har en flickvän längre?
Även mer diskreta hintar kan slå fel. Min mor är en så kallad naturlig skönhet med ett påfallande ointresse för kosmetik och hårvård. En väninna som var hårfrisörska granskade henne en gång kritiskt och yttrade: ”Kära du, ditt hår skriker efter balsam.” Min mor svarade kallsinnigt: ”Det hör jag inte. Och då sitter det ändå rätt nära öronen.”
Min far, som älskar min mor varmt, har genom årens lopp fåfängt försökt smyga in lite flärd i hennes liv. När min mor så ett år önskade sig en hårtork väcktes en gnista av hopp. En exklusiv hårtork inköptes och packades in vackert. Min mor mottog glädjestrålande presenten som förpassades in i keramikverkstaden. Där användes den för att snabbtorka lergods. Just den historien fick ett lyckligt slut. Men en tumregel är annars att den bästa presenten är den som visar att vi älskar mottagaren precis som hen är.
