Så länge jag misströstade i år. Det kommer aldrig bli vår, vi är dömda, jag kommer få frysa resten av mitt liv i kulmulen småblåsig sorg. Snön som låg kvar i april var ett hån mot min längtan, den ruttna isen på Mälaren ett tungt lock över själen. Men nu! Solen strålar, utanför köksfönstret slåss två skator våldsamt men graciöst över bästa reviret, rådjuren är ute i stora klungor och raspar ogräs i dikena. I sjöängarna nedanför, urtidsdjuren till gäddor och ynglen som avlas i gölarnas slam. Tranorna trumpetar sina galna haranger och sedan länge nu har tofsviporna krängt sig fram över potatisåkrarna. Gullviva, tussilago, scylla, vårlök, violer, pärlhyacinter, smånunneört, penséer och påskliljor, nässlor och ramslök, kirskål och backlök. Hinner inte rådjuren före ska jag plocka några späda blad tulpan att strimla ned i salladen, det smakar sockerärt och vår. Och snart ska jag ta mig i kragen, gräva upp grönsakslandet och så både mangold och zucchihi. Eftersom jag har långtifrån så gröna fingrar som jag skulle önskat tvingas jag prioritera. Mangoldens mjälla smöriga blad skulle jag kunna leva på hela sommaren, och zucchinins överflöd kommer hålla mig sysselsatt i köket. Nu får ett recept som påminner om högsommarens allra lataste dagar i solen, på verandan. Ett glas kallt rosé till.