2008-07-15 av

Undra hur de smakar?

Jag och Boel har gjort ett av årets obligatoriska Skansenbesök. Jag får alltid en lite tudelad känsla när jag går till Skansen. jag är barnsligt förtjust i djur och blir så där helt till mig av att få se en säl på ett sätt som inte riktigt anstår en vuxen man. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vid varje djur vi ser: undrar hur de smakar. Typ: "Å, titta vilka härliga lemurer. Titta på den där söta ungen som klättrar där. Vad fina de är... Undra hur de smakar?"  

Så där håller tankarna på vid ungefär varje djur om det så må vara knubbsäl eller gilamonster... Undra hur de smakar... 

Ja, tills man kommer fram till krokodilen då, som med sina krokodilögon säger en enda sak: jag vet hur du smakar.  

Sedan var vi alldeles mätta på djur och satte i oss varsin våffla med sylt och grädde i stället. Varför finns förresten bara våfflor på konstiga marknader, tivolin och djurparker? Det är ju pinsamt gott.

Kommentarer

Bild för Lisa Förare Winbladh
tisdag, juli 15, 2008 - 18:09

Jag tror att allt smakar kyckling i alla fall.
Fast en avsmakningsmeny vore en strålande affärsidé.

tisdag, juli 15, 2008 - 18:25

Kanske på djur som dog av naturliga, icke sjukdoms- eller åldersrelaterade orsaker? Typ om en näsbjörn råkar ha ihjäl en annan näsbjörn och dom steker på den lite snabbt? Det är ju ett optimalt resursutnyttjande!

Daniel (ej verifierad)
tisdag, juli 15, 2008 - 21:42

Kokt saltsäl med pepparrot är ju en gammal skärgårdsklassiker. Jag har alltid undrat hur det smakar, glömde fråga morfar när han ännu var i livet.

Bild för Lisa Förare Winbladh
tisdag, juli 15, 2008 - 21:44

Och helstekt val med makaroner!

ninni (ej verifierad)
tisdag, juli 15, 2008 - 23:20

Min ex-make tyckte alltid att jag var så oromantisk och krass när jag med tindrande ögon viskade "gräddsås" när vi var ute och åkte bil och jag såg ett rådjur vid sidan av vägen. Jag kan inte alls förstå varför, jag tycker att det är en fullt naturlig reaktion i sammanhanget.

Sidor

Mer från Olle Söderström


Dricker ni varandras blod?

Efter en del tassel och ränksmiderier har jag och Boel och några vänner till sist  totat ihop en matklubb. I idevärlden ser vi förstås en massa hemlighetsmakerier, mystiska attiraljer och ett snett leende som svar på frågan "dricker ni varandras blod?". Ni vet - ortolansparvar, Hestons feast, kalaset hos Trimalchio, etc etc. Kanske till exempel äta djur som inte finns, som vi avlat fram i ett speciellt hemligt labb i en bunker under jorden. Kentaurer och så. Det blir kul.

Nja, i själva verket är det en ganska rättfram middagsbjudning. Det handlar helt enkelt om att laga trerätters åt varandra och utmana sig själv lite med matlagningen.

Läs mer

Mmmm, swedish ceviche

Mmm swedish ceviche", konstaterade han andäktigt.

Läs mer

Lite saffran tack, och hinkvis med vitlök

Jag vet att det är lite som att svära i kyrkan för vissa, men jag måste ändå säga det (igen). Risotto är sjukt överskattat, paella är nästan alltid underskattat. Jag har gång på gång efter konstens alla risottoregler försökt göra "riktig" risotto, med viner, fonder, finaste tryffel, mustigaste skogssvamp och renaste skaldjur. Det blir ändå mest någon slags kontinental lapskojs av det. Paella gör mig tvärtom nästan aldrig besviken. Det är väl kanske den där magiska kombon av saffran och drastiska mängder vitlök som på något sätt aldrig sviker.

Läs mer

Grillbesatta svenskar

Jag har den sista tiden funderat över mitt sjukdomstillstånd "Tvångsmässigt grillsyndrom". Härom veckan pratade jag med några amerikanska kockar (en av dem hade jobbat med Charlie Trotter, den lycklige figuren) som tyckte vi var jättelustiga här i Sverige som var så besatta av grillning. Jag tänkte just säga, "vafan snackar du om, det är ju ni i USA som håller på att barbecua hela tiden" när jag kom på att de har rätt. Eller rättare sagt, amrisarna grillar nog mer eftersom de håller på en större bit av året. Men de är nog inte lika besatta av grillfenomenet som vi är.

Läs mer

Inlägg om att lägga in

Så där ja. Nu kan jag officiellt titulera mig farmor. Jag har gjort min första egna inlagda gurka. Och jag blev alldeles speedad och hoppig över hur lätt det var, hur fort det gick och att det gick att göra lite på intuition.  Jag trodde att man var tvungen att stå och dutta med kryddmått och så men beslutade mig för att köra på känn. Det blev nån slags kombo av ättiks- och saltgurka och hemskt gott. Smaksatt med de inte så ovanliga komponenterna dill och senapsfrön. Sedan lade jag till extra hetta genom hebanero och extra fruktighet genom pomeransskal och lite pressad citron. En toppenkompis till årets trendtugg rilette på rågbröd.

Läs mer