2008-07-15 av

Undra hur de smakar?

Jag och Boel har gjort ett av årets obligatoriska Skansenbesök. Jag får alltid en lite tudelad känsla när jag går till Skansen. jag är barnsligt förtjust i djur och blir så där helt till mig av att få se en säl på ett sätt som inte riktigt anstår en vuxen man. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vid varje djur vi ser: undrar hur de smakar. Typ: "Å, titta vilka härliga lemurer. Titta på den där söta ungen som klättrar där. Vad fina de är... Undra hur de smakar?"  

Så där håller tankarna på vid ungefär varje djur om det så må vara knubbsäl eller gilamonster... Undra hur de smakar... 

Ja, tills man kommer fram till krokodilen då, som med sina krokodilögon säger en enda sak: jag vet hur du smakar.  

Sedan var vi alldeles mätta på djur och satte i oss varsin våffla med sylt och grädde i stället. Varför finns förresten bara våfflor på konstiga marknader, tivolin och djurparker? Det är ju pinsamt gott.

Kommentarer

Bild för Lisa Förare Winbladh
tisdag, juli 15, 2008 - 18:09

Jag tror att allt smakar kyckling i alla fall.
Fast en avsmakningsmeny vore en strålande affärsidé.

tisdag, juli 15, 2008 - 18:25

Kanske på djur som dog av naturliga, icke sjukdoms- eller åldersrelaterade orsaker? Typ om en näsbjörn råkar ha ihjäl en annan näsbjörn och dom steker på den lite snabbt? Det är ju ett optimalt resursutnyttjande!

Daniel (ej verifierad)
tisdag, juli 15, 2008 - 21:42

Kokt saltsäl med pepparrot är ju en gammal skärgårdsklassiker. Jag har alltid undrat hur det smakar, glömde fråga morfar när han ännu var i livet.

Bild för Lisa Förare Winbladh
tisdag, juli 15, 2008 - 21:44

Och helstekt val med makaroner!

ninni (ej verifierad)
tisdag, juli 15, 2008 - 23:20

Min ex-make tyckte alltid att jag var så oromantisk och krass när jag med tindrande ögon viskade "gräddsås" när vi var ute och åkte bil och jag såg ett rådjur vid sidan av vägen. Jag kan inte alls förstå varför, jag tycker att det är en fullt naturlig reaktion i sammanhanget.

Sidor

Mer från Olle Söderström


...För däremellan kommer glühwein

Nästan varje jul blir det fel. Före jul får jag frossande begär efter glögg och köper lite för mycket. När doften (som kanske kan vara en av världens härligaste dofter) gjort sitt visar sig glöggen nästan jämt vara alldeles för illsöt för att kunna drickas mer än en fingerborg av. Så när glöggen känns som att den gjort sitt sådär runt årsskiftet kommer i stället glühweinsuget. Mindre sött, mer citrus, men med samma sköna kryddighet.

Läs mer

Som en ko på rödbete

Jag vet inte varför, men jag har alltid haft en särskild dragningskraft till parfymerade smaker. Ingefära, gewürztraminer-viner, apelsinblomsvatten (som ju närmast är parfym), koriander, galangal, mejram och fikonvinäger är alla varmt välkomna över min kökströskel.

Självklart är i sammanhanget även den eteriska, aromatiska och parfymartade rosépepparn en favorit. Den är burdus och nästan konstgjord i sin smak, men jag kan inte låta bli den. Ibland när jag öpppnat en burk och lagt några korn på klyftpotatis eller gnidit in på lammracks med så kan jag inte låta bli att äta ett rejält gäng av kornen direkt ur burken - kanske med lite salt.  

Läs mer

Boktips: En matmyt går i spillror

Visst gör det ont när myter brister. Men det kan också vara ruskigt skönt. För mig började det någon gång när jag såg filmen Under Toscanas sol, på ett flygplan. Jag fick nog. Det var en italiensk bonde med gubbkeps och stenkoll på mat för mycket, en bullrande familjemiddag i trädgårdspation för mycket. Hela kalaset hade snurrats tolv varv genom klyschcentrifugen.

Läs mer

Något köpt, något bortglömt, något blått

Jag och Boel var i Gallerian i Stockholm, och vad kunde man köpa där måntro? Jo ekologiska, biodynamiska slow food-slush puppies från Ändebols gård med blåbär och ingefära... 

Läs mer

Chokladfeber

Nu har det gått en hel vecka sedan Chokladfestivalen, men vi har legat i dvala efter all choklad vi stoppat i oss, så här kommer en sen rapport. 

Anyhowever... där var vi i alla fall. Vilse i ett hav av praliner, statyer, criollo- och forasterobönor och allt vad de heter. Och ungefär varannan man mötte var Årets konditor, eller hade i alla fall varit det någon gång. "Jaha, känner du inte igen mig... jag var årets konditor 1923. Å vilken choklad vi gjorde då..." 

Läs mer