Någonstans på vägen bytte tiden skepnad. Först låg den som en evig ocean framför mig, en statisk oändlighet av möjligheter, drömmar, tristess. Numera är tiden en bestämd hand i ryggen, den trycker mig framåt, genom dagarna, knuffar mig in i ännu ett nytt år. Den tiden är förstås en villfarelse, ingenting existerar förutom just nu. Ändå är tiden något väldigt påtagligt. Inte bara för att vi följer vår herre sekundvisaren från svarta ottan när väckarklockan ringer, utan för att tiden gör oss till filosofiska varelser. Vi kan tänka oss en tid då vi inte själva existerar, vi ger själva slutet ett namn och tillbringar antingen alldeles för mycket tid eller alldeles för lite tid med att oroa oss för det. Döden, döden. Vi ska tydligen alla den vägen vandra, har jag hört.

Tidsbegreppet har mejslats in i oss under evolutionen. Att alls existera kräver överlevnad, överlevnad kräver anpassning, anpassning kräver inlärning, inlärning kräver minne och orsakssammanhang. Jag gjorde det här, och det här blev resultatet. Jag förnam det här, och se vad som hände sen. Händelser blinkar inte längre bara till och försvinner, utan klistrar fast sig längs en axel, som definierar "före" och "efter". Vårt minne har en känsla för hur saker och ting är ordnade kring den axeln, hjärnan ger händelser mening och kontext. Om det här har väl ett toffeldjur ingen aning, det simmar runt och reagerar på stimuli här och nu, lever sitt liv utan glädje, sorg eller ångest tills det exploderar för värmen från mikroskopets belysning, poppar som en ballong framför våra ögon.

Toffeldjuret saknar förmodligen tideräkning, och bryr sig med all säkerhet inte om att vi byter år på almanackan snart. Vi själva gör en rätt stor sak av det, och det är väl i sin ordning. Åren räknas, kom ihåg att du ska dö så kanske du också kommer ihåg att leva innan dess. Nyår är eufori, bubbel, glitter, långt ifrån baksmälla och julsemesterns slut. Blöta pussar på vännernas kinder, krutlukt och fel kläder och skor för årstiden. Om så bara en natt om året så får vi leva som toffeldjuret, bara här och nu, mitt emellan klickans tick och tock. Nyårsnatten blir en chans att leva livet fullt ut, det här livet som annars har en förmåga att vänta tills man självmant satt åtminstone ett knä på marken innan slagen kommer på allvar. Vi stiger som en rislykta i natt, lågan brinner ännu.

Jag kokar fond på köttben, det tar sin tid och tankarna hinner ikapp mig medan jag ser ner i den sjudande grytan, tankarna om året som gått. Det är det vanliga gisslandet. Om tiden gör sitt för att definiera människan gör också våra tillkortakommanden det. Jean Paul Sartre skrev något i stil med att det inte bara är det som vi är som gör oss till människor, utan också det som vi inte är. Det skiljer oss från toffeldjur och döda ting, som bara är vad de är. En stol kan inte misslyckas, men vi kan, och vi gör det ofta. Utan tiden skulle vi inte kunna misslyckas, eftersom misslyckandet är ett kausalt samband som inte gick som vi ville, eller som inte alls var möjligt. Det förflutnas skuggor spökar för oss livet igenom, kanske mer än det som verkligen hände.

Det är så mycket som gör oss till människor, men jag undrar om det avgörande ändå inte är att vi kan veta allt det här om oss själva och ändå välja hur vi ska förhålla oss till det. Valmöjligheten gör oss till något annat än toffeldjuret, som aldrig välja kan. Människa, famna din ångest, dina tillkortakommanden, håll dem ömt intill dig, för de gör dig till människa. Höj dig ovan plågorna, drick din champagne. Gott nytt år, hoppas vi ses igen, på den andra sidan.