DET VAR MITT på dagen den 20 juni i Antibes.

Vägen hette Boulevard Kennedy och var lång som en amerikansk presidentkampanj, men inte lika enformig. I de privata parkernas tunga grönska vilade husen. Alla mycket stora och de flesta byggda på l800-talet.

Jag hade gått där ett bra tag. Jag hade inget egentligt mål. I fantasin bodde jag redan i några av villorna. Med chaufför, trädgårdsmästare, butler, Steinway, inomhuspool, bibliotek, biljardrum, bonsaiodling, Aston Martin Virage, alltsammans.

Obegripligt förmögen. Erik Videgård, den världsberömde källarmästaren.

Regnet avbröt drömmarna. Det var inget försiktigt droppande. Himlen skruvade på alla kranar samtidigt och jag skyndade in under en platan vid vägkanten.

Vad skulle jag göra? Fortsätta eller vända? Jag var kanske en halvmil från Antibes s.k. centrum, men visste inte säkert åt vilket håll denna halva mil kunde tänkas breda ut sig. Och nu stod jag där under platanen i min blöta flanellskjorta modell skogshuggare och mina gamla fransiga jeans. Allt mer fd. världsberömd.

"Men, Monsieur! Ni kan inte vara utomhus i ett sådant skyfall." Rösten tillhörde en ung kvinna i något slags uniform. Hon befann sig på andra sidan vägen och när jag såg henne såg jag också den lilla skylten vid infarten till egendomen mittemot.

"Hotel du Cap - Eden Roc." Det jättelika huset var ingen privatvilla. Det var ett hotell. Och hotellet hade två barer och två restauranger, visade det sig. Det hade också gott om eleganta, bugande herrar med silverbrickor och vita smokingjackor.

Jag kröp ihop i min röda skjorta i ett hörn i restaurangen vid havet. De välklädda herrarna bugade och log och lunchmatsedeln var stor som en lagårdsdörr. Utan nämnvärd framgång spelade jag nu "ung excentrisk miljardär på genomresa". Närmaste smokingjacka föreslog dagens special, marulk.

"Den är mycket fin så här års, Monsieur. Den kommer ur de stora djupen." Han gjorde en svepande gest ut över Medelhavets regnpiskade grå. Just då framstod detta grå inte som någon speciell merit, men marulk är ju alltid marulk, resonerade den excentriske miljardären i skogshuggarskjortan.

Och det gjorde han rätt i. Maken till fisk är svår att hitta. Särskilt när regnet öser ner över gigantiska medelhavsfönster och man har vandrat alldeles för långt och alternativet hade varit ett trist paraply och en minst lika tråkig promenad tillbaka genom syndafloden.

Paraplyer har vi ju hemma. Syndafloder också.

Dessutom ordnade hotellet taxi.

Den här lilla historien ingår i en svit på nio som jag gärna återger. Om ni vill?? /e.