Men galna människa: först bloggar hon inte på flera veckor, sedan sätter hon sig och gör ett inlägg på självaste julaftons morgon (huvudrusk).

Jo, nog är det lite märkligt. Men vi har nyss skaffat en valp, den allra ljuvligaste lilla spanielvalp, som behöver gå ut klockan fem på morgonen och därför har jag nu varit på benen ett par timmar och funnit att jag hade tid över. Nu ligger valpen som en varm klump i knäet på mig och snarkar, med sitt lilla huvud tungt hängande över min vänsterarm. Jag ska försöka skriva klart med höger hand innan han vaknar och medan risgrynsgröten står och sväller på spisen.

Ni har ju inte fått någon julklapp av mig i år, så jag tänkte ge er en burk ketchup på sviskon/katrinplommon som jag laborerade med i samband med att jag gjorde gåsburgare till Mårtensafton. Gåsburgaren i sig var inga konstigheter (avlägsna synligt fett, bena ur och mal ner allt i köttkvarnen och smaksätt med salt, vitpeppar och salvia. Kyl färsen och forma hamburgare.) Till den gjorde jag en slaw på rödkål och så funderade jag på dressing. Någonstans ville jag ju ha ketchupens kryddiga sötma, men tomat kändes helt fel till. Eftersom jag nyligen gjort ett gåsjobb till Äkta Mat hade jag katrinplommon hemma och så blev det en ketchup. Den är inte vacker, men smaken förlåter allt.

Sviskonketchup är helt enkelt kalasbra till senhöstens och vinterns orgier i gås och fläsk. Till julkorven? Jajamen. Revbenen? Visst. Och till julskinkan förstås. I år har jag nog köpt min finaste KRAV-skinka någonsin, från Källunda gård i Sösdala. Vår duktige köttchef i butiken, Christian, rimmade den och igår kokade jag den med morot, rotselleri, persilja och färska lagerblad. Till griljeringen använde jag senap från Petersborg (som Sydsvenskan skrev så fint om häromdagen, här i kortare version) och äggulor från våra egna höns. De har fortsatt att värpa över vintern trots det korta dagsljuset, men bara ungefär ett ägg varannan dag. Det räcker gott till senapssillen och skinkan och jag har till och med kunnat spara undan några kartonger till tjocka släkten. Som tack för detta ska hönsen också få lite tomtegröt denna morgon.

Nu piper tidtagaruret på gröten. Senare ska jag skörda av den allra sista grönkålen i kökslandet till den halländska långkålen.  Och kanske, kanske hinner jag få till den här bûchen med kasstanjefyllning under julhelgen - vi får väl se hur det artar sig.
God jul, hörrni!

Sviskonketchup

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 1 burk

Tid: 20 minuter kanske?

Som sagt - färgen är inte direkt anslående. Men vad gör väl det när detta är en stark utmanare till den skånska senapen på en skinkmacka en tidig decembermorgon?

• 200 g katrinplommon/sviskon
• 1/2 gul lök
• 1/2 kanelstång
• 2 tsk farinsocker
• 1 nypa salt
• 2 dl vatten.
• Lag:
• 1/2 dl äppelcidervinäger
• 1/2 dl vatten
• 4 kryddpepparkorn
• 4 vitpepparkorn
• 4 kryddnejlikor
• 1 tsk senapspulver (Colemans)
• Extra vatten

1. Finhacka löken riktigt smått och hacka plommonen grovt. Tillsätt vatten, låt koka upp och sjud sedan plommon och lök till en tjock sås på låg värme.
2. Blanda vinäger och kryddor till en lag i en separat, liten, kastrull. Sjud tills lagen reducerats till hälften.
3. Sila lagen och blanda ner i plommonsåsen tillsammans med senapspulvret. Vispa och sjud tills du får önskad konsistens eller mixa den helt slät med stavmixer. Reglera konsistensen med vatten. Smaka av med salt. Den ska vara rinnig men fyllig - som tomatketchup.
4. Häll upp på väl rengjord burk med lock. Fyll ända upp och låt svalna upp och nedvänd, så förlänger du hållbarheten. Öppnad burk förvaras i kylskåp.
5. Klicka på fläskkorv, revben, eller tjocka skivor julskinka. Eller till gåsburgare eller fläskburgare med äpple i smeten.

I veckan hade vi roligt i en lång facebook-tråd åt det här pressmeddelandet från Santa Maria som tyckte att vi skulle "fira" denna alla helgons dag genom att laga kycklingenchiladas (på företagets spice mix, förstås) med bönor (med företagets chilipasta) åt våra döda familjemedlemmar. "Det passar perfekt ihop och är riktiga festrätter värdiga de döda", enligt Santa Maria, som med detta vill slå ett slag för att inspirera oss med de mer glädjefyllda mexikanska traditionerna kring Día de los muertos.

Själva grundbudskapet må så vara, för vem har sagt att just svenska traditioner ska vara bättre lämpade än andra för att minnas våra döda? Jag kan tycka att det finns ett sympatiskt drag i det mexikanska firandet att minnas de döda som de var när de faktiskt levde, och för min del är det min mamma jag på olika sätt vill förmedla känslan av till mina barn, som aldrig fick träffa henne. Mamma älskade allt latinskt, var obekväm inför tankar på döden och skaffade sig därför en praktisk "mexikansk" hållning genom att kokettera med vykort på folkloristiska målningar med fruktstilleben och färgglada skallar i skön förening. Jag kan därför uppleva det som trösterikt att låna in sådant hon tyckte om (och sådant jag själv förkastat som yngre , som ett led i att uttrycka min självständighet) denna helg.

Fast kruxet är ju att den ena döden inte är den andra lik. Min mamma dog hastigt och oväntat vid femtiofem års ålder. Det gör hennes död så väldigt annorlunda mot, till exempel, min farmors död. Farmor, som föddes för över hundra år sedan och växte upp i en tid där man fortfarande styrde ut sig i krinolin och bahytt när man gick på födelsedagsmaskerader och som förlorade tre syskon, bland annat i spanska sjukan, innan hon fyllt tjugo. Hon fick ändå leva ett hyfsat gott liv i nittio år, och även om jag kan sakna henne är jag förvissad om att hon sover gott.

Men det är när jag ser min gamla farmor framför mig - vid pianot som jag har ärvt, sjungades Konvaljens avsked ("... så blir jag gömd under snövita svepningens dräkt") med spröd stämma och gammaldags frasering, samtidigt som hon knyckigt ackompanjerade sig själv med värkstela händer - som uppmaningen från en kommersiell aktör att fira hågkomsten av henne med en enchilada spicemix framstår som direkt plump.

Det spelar faktiskt ingen som helst roll att syftet var gott och ämnat att inspirera. Sorgen efter en anhörigs död kan förvisso upplevas hur olika som helst, men är till syvende och sist något personligt och privat och inte en arena för kommersiella budskap.

Den kreativa uppmaningen går inte heller att relatera till halloween: magi, monster, utklädning och godis är en oslagbar kombination som liksom gamla tiders tiggartradition med staffansvandringar, julklappsutdelningar, påskkärringsrundor och majvisor alltid attraherat unga. Och även om halloween introducerades hos oss först på 90-talet har firandet aldrig egentligen gjort anspråk på att beblanda sig med med traditionen av att minnas våra döda, utan mer legat som ett alternativt spår för de som kanske inte har upplevt någon nära förlust. Nej, ibland önskar man att pr-avdelningar lade band på en del av sin kreativitet. Matskriverier i tidningar är ofta förenat med relevant nyhetsbevakning, där nyheterna många gånger skapats just av livsmedelsföretagen. En på sätt och vis nödvändig symbios, men gränserna är suddigare än någonsin.

För den sakens skull gläder jag mig extra åt den nya ideella föreningen MAJO, som startats av Annica Lewander, Lisa Förare Winbladh och Per Styregård, och som hade sin första sammankomst på Restaurangakademien i Stockholm nu i veckan. Vi som var där fick lyssna till oerhört intressanta föredrag om smör, genom Lisa FW och speciellt inbjudne gästen, smörmakaren Patrik Johansson från Vallmobacken, och så fick vi provsmaka en hel del fantastiska smörsorter och smörsåser också (blev helt såld på ett smör kärnat med långfil). Visst fanns det kommersiella sponsorer för arrangemanget, men det viktigaste var att dessa inte hade haft någon ambition att styra innehållet i någon speciell riktning. Vi som kom dit betalade för evenemanget av pur intresse och önskan om att få lära nytt. Vill du veta mer om arrangemanget "Upp i smöret!" finns en fin sammanställning av Annikas kulsprutetwittrande här, blev du nyfiken på MAJO kan du titta in på facebooksidan här.

Pumpasoppa med chipotle och rostade pumpafrön

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 6

Tid: Ca 1 timme

Och ironiskt nog är det alltså mexinfluerad smaksättning på den här pumpasoppan. Av en ren tillfällighet lagade jag den förra helgen, så den är inget medvetet försök att plocka poäng på ovanstående. Tanken var att jag skulle servera den med rostade pumpakärnor och en klick av den goda såsen på pumpafrön jag lärde mig i Mexiko och för den sakens skull riktades smakerna ditåt. Pumpan var en gråblå nyzeeländsk sort som odlats på Önsvala gård.

• 1 1/2 kg pumpa
• 2 gula lökar
• 4 vitlöksklyftor
• 1 liter kyckling- el. grönsaksbuljong
• 1/2 lime
• 1 torkad chipotle (eller en msk chipotlesalsa)
• 1 tsk spiskummin
• 1 tsk paprikapulver
• salt, svartpeppar
• Olivolja
• Servering:
• Pumpafrösalsa
• 4 msk rostade pumpakärnor
• slät persilja eller färsk koriander

1. Ställ in ugnen på 200 grader
2. Klyfta pumpan eller skär i tjocka skivor. Dela löken men behåll skalet på både den och vitlöken. Lägg allt i en stor form eller braspanna, ringla olja över och baka i cirka 45-50 minuter tills pumpan är tillagad men inte bränd. Täck med folie om du blir bekymrad.
3. Om du tänker servera med pumpafrösalsan kan du laga den nu. Följ länken för recept.
4. Dra eller skär skalet av pumpan och skala vitlöksklyftorna och löken.
5. Koka upp buljongen i en stor gryta och lägg i de bakade grönsakerna. Finhacka chilin och låt den följa med. Låt soppan sjuda ett par minuter och mixa den sedan slät med en stavmixer. Jag låter alltså kärnorna mixas ner i soppan och tillsätter extra till topping. Du kan givetvis också ta ur, torka av och rosta kärnorna från pumpan. Tycker du att soppan är i tjockaste laget kan du tillsätta mer vatten/buljong.
6. Smaksätt soppan med lite pressad lime (ta inte för mycket), stött spiskummin och paprikapulver. Smaka av med salt och svartpeppar.
7. Torrosta pumpakärnorna i en het stekpanna tills de "knäpper" och har fått lite färg.
8. Servera soppan varm med en klick sås i varje skål och toppa med pumpakärnor och finskuren persilja eller koriander.