Blogg för Erik Videgård

En del rätter kräver speciella redskap

EFTER FYRA TIMMAR tog vänstra bakdäcket definitivt slut. Det smällde till och smällen ekade över ljung- och ormbunkshedarna och skulle säkert väckt både byar och brandkårer, om det bara funnits några att väcka.

Bilen slokade vid vägkanten. Det fanns ett nytt fint reservdäck. Det fanns fortfarande lite dagsljus kvar. Det fanns ingen domkraft.

Där satt jag: svensk, källarmästare, ensam, oteknisk, 31-årig, orakad, långhårig, snart desperat, i en ålderstigen Land Rover i Glencoedalen i västra Skottland den 14 maj på kvällen. 8 mil från närmaste by. 8 mil från närmaste domkraft.

Läs mer

På spaning efter den tejp som flytt

Har ni vaknat en morgon i den lilla byn Deyá på Mallorca och saknat tejp? Det har jag.

Den som aldrig vaknat en morgon i den lilla byn Deyá, osv, förstår kanske inte problemet.

Man har alltså hyrt huset några veckor. Det är sista dagen. Planet går om tre timmar. Man har packat, pustat och placerat sig vid köksbordet.

Och så upptäcker man sin nyss inköpta tambor.

Tambor är spanska. Det betyder trumma. En spansk trumma kan se ut nästan hur som helst.

Just den här trumman gör faktiskt det. Den går dessutom inte ner i någon resväska. Och låter sig näppeligen bäras i kasse.

Läs mer

Till middag valde jag slips och ensam anka

I rum 327 fanns varje morgon en pappersbanderoll tvärs över toalettstolen. Banderollen förkunnade med stora, röda versaler att just denna pjäs blivit extra noga skurad, Sterilizzato.

Möjligen hade Sterilizzato varit ett passande namn på hela stället. Det var verkligen renskrubbat från tyska barnfamiljer och amerikanska tanter och allt annat turistaktigt. Men egentligen hette det Park Hotel Napoleone och låg i San Martino, en halvmil utanför Portoferraio på Elba.

Läs mer

Den oundvikliga torskkiosken

I går undrade någon: Vad gjorde du innan du blev krögare?

Och jag fick för mig att det fanns ett särskilt ljus i ögonen på den som frågade. Det var ett ljus av förväntan. Berätta nu. Du måste verkligen ha levt ett spännande liv, avundsvärda människa.

Och visst ville jag le ett milt leende och i all blygsamhet ge min version, ödmjukt muttrande:

Läs mer

Ibland börjar lunchen med en kanot

KNUD RASMUSSENS MUSEUM i Ilulissat på Grönland luktar kyla och vindsförråd. Huset är rött, av trä, tre våningar högt. Bakom entrédisken väntar en torr liten herre. Utan ett ord tar han emot inträdesavgiften. De åtta danska kronorna faller ner i en tom kassalåda.

Den lille herrn lutar sig framåt. Ur diskens hemliga gömmor producerar han en blå biljett.

På biljetten står det Nuissariaanguaq 9. Det är inte så illa menat som det låter. Nuissariaanguaq 9 är museets adress.

Råkar det nu vara den 23 mars 2003 klockan 14.10 inträffar följande.

Läs mer

Sidor