[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8162","attributes":{"class":"media-image alignnone size-medium wp-image-874","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"224","alt":"l\u00f6kform"}}]]Jag inser att mitt skrivande här avslöjar vad min relation till mat egentligen mest handlar om. Tröst, styrka, hopp i hopplösheten, värn mot omvärlden. Rent konkret blir man ju också en smula vadderad av den sortens mat jag gillar, men i sammanhanget är det faktiskt en fördel.

Jag fortsätter min återfunna taffel-bloggande i tröstens tecken. Det finns ju med förlov sagt en del som gör att man kräver tröst just nu.

Små individuella pecan-pajer. Det är bäst att jag säger det igen. Små individuella pecan-pajer. Som en annan Barack sträcker de ut händerna mot oss med drömmen om det goda amerika.