Jag är nere på de sista reserverna i såväl kyl, frys som skafferi nu, då den här månaden har varit en katastrof rent privatekonomiskt. Men i begränsningens kliande tvångströja finns den verkliga kreativiteten säger jag glatt även om jag nu längtar innerligt till fredag, pengar och mathamstring.

Längst fram: Stark ungersk paprika, råsocker och stött brödkummin. I bakgrunden enbär, svartpeppar, korianderfrö, timjan, råsocker.

I min värld har man kanel har man till lamm och möjligtvis äpplen (men varför? Hallå, det finns kardemumma!). Jag har alltid upplevt kanel som påträngande och tämligen malplacerad nästan överallt den dyker upp. Den skär liksom igenom alla smaker, även i små mängder. Kanel är en sådan där jobbig uppmärksamhetssökande ADHD-unge som poppar upp överallt som hackspettsjäveln i Kalle Ankas jul*.