Som Winnerbäck sjunger i visan. Eller ja, han sjunger om nyponbuskar, och tandläkarväder men jag hade ingetdera så det blev krusbärskaka istället. Jag är vansinnigt förtjust i krusbär och äter det typ en gång om året när jag hälsar på mor och far på skåneslätten. Men då fullkomligt plundrar jag buskarna. Denna gång slängde jag ner dem i en mandelkaka med vanilj och råsocker. Förbannat gott blev det. Min kakglada far, som tycker att kaffe inte är kaffe utan sötebröd, blev mäkta nöjd och så även min vän på besök, hennes gravida vän med gemål, morsan, barnet – alla nöjda.

Sommaren när Utoja hände hade jag en annan blogg. Jag skrev.

När världen gråter och tv'n har rapporterat till mig hela dagen får jag plötsligt nog. Jag lägger kudden vid fotändan och kryper så nära hunden jag kan. Ligger i mörkret och lyssnar på andetagen när han sover. När det stora blir för stort och sorgen inte ens går att ta in går jag tillbaka till ursprunget. Lagar mat och tar hand om barn. viker tvätt och städar lådor. Gör sånt som inte kan gå fel, som inte kan göra någon besviken. När det är kaos i huvudet blir det ordning i hemmet, allt på sin plats, sortera, ställa till rätta. Minsta motstådets lag, inga risker, inga nya recept, nu blir det pasta med tomatsås. Jag gör så det räcker till alla.

Som till alldeles dunigt nyfödd bebis, man vill välja sina första ord.