Efter en del tassel och ränksmiderier har jag och Boel och några vänner till sist  totat ihop en matklubb. I idevärlden ser vi förstås en massa hemlighetsmakerier, mystiska attiraljer och ett snett leende som svar på frågan "dricker ni varandras blod?". Ni vet - ortolansparvar, Hestons feast, kalaset hos Trimalchio, etc etc. Kanske till exempel äta djur som inte finns, som vi avlat fram i ett speciellt hemligt labb i en bunker under jorden. Kentaurer och så. Det blir kul.

Nja, i själva verket är det en ganska rättfram middagsbjudning. Det handlar helt enkelt om att laga trerätters åt varandra och utmana sig själv lite med matlagningen.

Jag vet att det är lite som att svära i kyrkan för vissa, men jag måste ändå säga det (igen). Risotto är sjukt överskattat, paella är nästan alltid underskattat. Jag har gång på gång efter konstens alla risottoregler försökt göra "riktig" risotto, med viner, fonder, finaste tryffel, mustigaste skogssvamp och renaste skaldjur. Det blir ändå mest någon slags kontinental lapskojs av det. Paella gör mig tvärtom nästan aldrig besviken. Det är väl kanske den där magiska kombon av saffran och drastiska mängder vitlök som på något sätt aldrig sviker.

Så där ja. Nu kan jag officiellt titulera mig farmor. Jag har gjort min första egna inlagda gurka. Och jag blev alldeles speedad och hoppig över hur lätt det var, hur fort det gick och att det gick att göra lite på intuition.  Jag trodde att man var tvungen att stå och dutta med kryddmått och så men beslutade mig för att köra på känn. Det blev nån slags kombo av ättiks- och saltgurka och hemskt gott. Smaksatt med de inte så ovanliga komponenterna dill och senapsfrön. Sedan lade jag till extra hetta genom hebanero och extra fruktighet genom pomeransskal och lite pressad citron. En toppenkompis till årets trendtugg rilette på rågbröd.