För mig har det visat sig att den stora frågan varje vår kommer att bli vilka sorter av potatis jag ska sätta. Den friskhyade beslutsamhet som griper mig när jag står framför lådorna med sättpotatis får jag lida för när potatisen är groddad och klar och ska i jorden. Ett par påsar bara tycks täcka halva landet. En potatisåker breder ut sig där jag tänkt odla något mer finlemmat och grönt; jag är ju ingen husbehovsodlare. Mitt första år med täppan satte jag fyra sorter, nu det andra blev det tre: amandine, sparrispotatis och asterix. Amandine är tidig, de båda andra sorterna fick sitta med kapad blast tills långt in på hösten.

Broccolistammarna reser sig som vitskäggiga joshuaträd ur jorden. Jag är vid min odlingslott en sista gång för året, för att falla på knä. Drottning Elsa har hastat förbi och tvingat mig till ovillkorlig kapitulation. Kylan och frosten regerar. Bärbuskarna står oklippta. Pallkragarna sitter fast. Av höstgrävningen blev nästan inget. Palsternackorna och svartroten fick jag inte upp i tid. De får vila i frostvigd jord tills våren kommer. Rådjuren har gått över mina kålplantor med allt vad de har. Det finns inget kvar för mig att göra. Det som inte hanns med, hanns inte med. Släpp det. Let it go.

Av slutavverkningen i odlingslotten blev knappt en tumme. På något vis hade jag förträngt att mörkret i november faller som när en säck dras över huvudet. Redan innan jag fått upp löken hade det börjat skymma på allvar, och då återstod potatisen, det stora jobbet. Planen var att höstgräva hela täppan - egentligen en rent omöjlig förhoppning, en fantasi som jag fåfängt närt mot bättre vetande. Och kanske kvittar det. Jag kommer säkert att grepa igenom hela täppan i vår igen, på jakt efter revorna av kvickrot och de feta, likbleka rotskotten av åkertistel. Jag hann i alla fall börja marktäcka med löv i nygrävda löklandet. Senare ska jag täcka resten av jorden.