Nyss hemkommen efter en intensiv matresa till Sydkorea med Jens Linder som guide känner jag mig nu vilsen i min egen vardag. Ena stunden vill jag ha stuvade makaroner för att sedan plötsligt känna  en stark längtan till den nötiga mjuka tofun med chilisås som serverades överallt. Jag som inte ens brukar gilla silkesvarianterna undrar nu hur ska jag kunna få tag på sådan tofu? Överväger att börja tillverka egen.

När jag ska göra ramen börjar jag med att erkänna mig besegrad. Jag skjuter alla behagliga ramensmakminnen åt sidan och koncentrerar mig på att göra en bra nudelsoppa, utan närmare definition. Utgångspunkten är nästan alltid  hemkokt hönsbuljong, här finns ett bra recept. Någon gång i halvåret gör jag ett megakok på höna. Den är sedan barndomen en av mina absoluta favoriträtter. Så snart koket börjar sprida sin doft blir jag lugn och glad, valium i grytform. Den buljong som inte går åt till sås fryser jag sedan in i 4 dl-förpackningar.

Nyss hemkommen från 10 dagar i Kyoto och Tokyo ligger jag nedbäddad i en elak förkylning med ett löjligt förälskat leende på läpparna. Det var inget annat än en underbar resa där allt kändes så lätt, antagligen för att jag egentligen inte fattade någonting. Och maten, maten. En sammanfattning: ramen, ramen, ramen, kalla sobanudlar, ramen, aldrig ätit bättre tempura, ramen, rå kotunga (nja), hästsushi (ja!), koreansk kongbijijjigae (måste laga!), ramen, ramen, ytterligare en tröstramen på flygplatsen. Tankar i förkylningsdimman just nu: 1. Att närmaste tonkotsu ramen är åtskilliga mil bort gör mig ilsk. 2. Min nya kärlek, Nikujaga, tröstar dock. 3. När kan jag åka tillbaka?