Tio fingrar, tio tår
Det finns människor som säger det utan att blinka: "Du förstår inte. Du fattar inte hur det är." Med tillägg som: " … för du har aldrig ätit på Noma." eller " … för du har inte barn.".
Om det hade varit sant, om jag köpt det där resonemanget för ens en minut, hade jag inte ägnat mig åt att skriva. Allt från ett ilsket tweet om ett avslitet skosnöre, ett kort blogginlägg i barnslig glädje över vårens första nässlor och en rysare som It till odödliga mästerverk som Anna Karenina bygger på samma självklara tillit: En vetskap om människans förmåga att kliva in i en annans skor, känna smaken av virtuell klorofyll, bli skräckslagen av monster man så väl vet inte finns, och höra hur det ljudlöst frustande tåget närmar sig perrongen medan man gråter hejdlöst över någon skapad av trycksvärta.
Vissa neurologer tror att spegelneuronens turer påverkas av verbala luftpastejer på samma vis som de bevisat berörs av en visuellt registrerad verklighet. Din gråt blir min, inte bara när jag ser dig gråta, utan också när jag läser om den, trots att vi aldrig mötts. Vi inte bara vet hur det är. Vi känner det också. Inte exakt, mer som ett svagare eko. Tillräckligt.
Jag tänker inte berätta för er om barnlösheten. Det behövs inte en skildring till av oändlig hopplös längtan, ytterligare ett väntrum, ännu en operation. Jag tänker inte utsätta er för ett valhänt försök att skildra hur det är att förlora någon man älskar mer än det går att beskriva, trots att man aldrig mötts. Det här är inte den sortens blogg. Andra gör det så mycket bättre. Och ni kan nog föreställa er ganska väl ändå, det behövs knappt ord.
Det jag däremot tänker berätta för er är vad som hänt senaste tiden. Efter många år i väntan på adoption fick vi ytterligare ett negativt besked i våras. Vi gav i stort sett upp tankarna ett gemensamt barn. Jag hade knappt ens kvar någon dröm att ge upp längre, bara en vag, självisk önskan om att någon gång bli kallad för mamma annat än av misstag. Men ändå ville vi ha fortfarande ha något mer än ingenting, något gemensamt. Kanske en utökad familj till nästa vår, om det inte sker ett under och ljusnar på adoptionsfronten, tänkte vi. Vi beslöt oss att inte stå stilla utan att gå vidare, och anmälde oss brådstörtat till en kurs för blivande fosterhem.
Det är inget enkelt val att ta emot ett fosterbarn som kanske är skört, argt och trasigt. Ett barn som kan ryckas från en – kanske till en otrygg tillvaro med bristfällig omvårdnad. Risken för förlust ingår i varje relation, men sällan så konkret. Inte som en förutsättning som måste accepteras. Jag vet redan hur det är att älska barn som inte är mina – en relation där man har ansvar utan makt, skyldigheter utan rättigheter. Vad man gör? Man älskar på. Allt man kan. Och man kan så mycket mer än man tror.
Väldigt snabbt efter att vi anmält oss kom det mycket överraskande beskedet att det fanns ett litet barn som behövde ett hem. Omedelbart. Ett fosterbarn med möjlighet till framtida adoption. Vi visste nästan ingenting om barnet. Det enda vi visste säkert var att vi måste älska det. Utan vägledning av hormoner, utan betänketid, skyddsnät eller säkra framtidsutsikter måste vi älska det.
Så vad gör man? Man säger ja. Vad annat kan man göra när livet hux flux placerar en unge i famnen på en? Man älskar på. Någon måste ju älska den här bebisen, och om inte vi vågat – vem skulle då gjort det? Vår bebis har mandelformade, nästan svarta ögon, grop i kinden och len mage. Tio fingrar, tio tår. Alldeles perfekta, och jag tröttnar inte på att räkna dem. Det är allt ni behöver veta, eller hur?
Jag lever ett liv så litet att det knappast märks. Bloggen ryms inte riktigt i det längre. Det finns inget speciellt att skriva om som kan intressera någon annan än mig och Johan. Som den förströdda observationen att en tesked morotspuré kan täcka flera kvadratmeter golvyta. Eller den för oss världsomvälvande nyheten som involverar två helt nya, sylvassa små tänder.
Tjocka glansiga kuvert med inbjudningar blir liggande oöppnade. Jag är inte längre dålig på att svara i telefon, jag har slutat helt. Det luktar annorlunda. Sur välling, spädbarnskräk, blöjor och den där speciella doften som är varje bebis alldeles egen. Ni förstår nog ungefär hur det är oavsett om ni har fått barn själva eller inte. Inget i den nya tillvaron har heller förvånat mig särskilt – varken den primitivt självklara beskyddarinstinkten, tröttheten, lyckan eller tristessen. Det är inget konstigt med att få en bebis. Det enda som förundrar mig varje dag, flera gånger, är att det har hänt just mig.
Bloggen Matälskaren är på:
a) obestämd framtid
b) och grund av oxytocinöverdos
förvandlad till matfrågelåda. Ställ era konstigaste, roligaste och mest pockande frågor här. Jag besvarar när andan faller på, chansen ökar om man är inställsam eller har roliga frågor.
Kommentarer
Underbar (och så skönt osentimental) text.
Du ger hopp.
BautamegaJÄTTESTOR Kram!
Hej Lisa. Det du skriver gick rakt in i hjärtat på mig, det handlar lika mycket om mig, jag vet hur hjärtat kan värka av saknad efter barnarmar runt ens hals...
För två veckor sedan fick jag för första gången vakna med ett par mandelformade ögon som utforskade mig. Hon är vår. Hon är fin, vi känner oss lite mer hela nu. Kärleken är otvungen och direkt. Matpure och oro och förundran och fingrar och tår och tårar -av glädje den här gången. Nu är NU. Morgondagen vet vi inget om, så låt oss leva NU.
En varm filt kring hjärtat, ljummen äppelkräm i venerna... murarna kring vårt frusna inre rämnar, lite i sänder.
Jag gläds med er.
Med vänliga Hälsningar Elna
Underbar inlägg! Goda vibbar till er alla :D Och massor med kärlek...
Vad bra! Grattis!
Fantastiskt, njut av allt!
Sömnlösa nätter, kolik, gråt....Nej du vet vad jag menar. Det är magi som går över allt annat.
All lycka till er.
Fint skrivet och otroligt kul att läsa!
Wow, härligt när livet tar goda vändningar man inte riktigt hinner förbereda sig på.
Bättre sent än aldrig men härmed sällar jag mig till mängden gratulanter och gör inget annat än önskar dig/er lycka till med tillskottet i familjen!
Grattis! Njut, lev och vet att vi älskar er. Bedårande vackert skrivet och tänkt som vanligt. Tack för allt hittills och på återseende när du vill igen.
Grattis! Det verkar som ett helt nytt kapitel, minst sagt. Lycka till! (Och när du vill skriva något finns vi med sannolikhet här och ser fram emot det - morotspure på golvet eller pulled pork ;) )
Ett mycket senkommet, varmt, inerligt grattis från mig! Jag ryser i hela kroppen, när jag läser denna text. Ryser av välbehag, givetvis. All lycka till er!
Jag har aldrig varit där du varit, men din text berörde djupt. Nu kan jag inte sluta gråta inombords. Både åt sorgen och lyckan. Stort lycka till -håller tummarna för att ni får adoptera!
Tack snälla alla! För kommentarer, mejl och sms! Jag läser med stor noggrannhet och lycka era fina ord som gör mig oerhört lycklig, men det var en sån emotionell kraftansträngning att skriva inlägget att jag fortfarande är för matt för att svara er individuellt. Jag återkommer på bloggen när jag landat lite mer.
Åh, vad fint skrivet! Jag gläds med er, Lisa!
Lisa, vilken fantastisk text! All lycka till er!
Så JÄVERENS HIMLA VRÅÅÅL-underbart!!!!
En miljardsmiljonerstusenochtremånga grattisar!!!
Lyckliga unge förresten...
:)
/ThomasJ
Stort GRATTIS! Underbart! Och fin blogg. Lycka till med allt!
Vilken fantastiskt fin beskrivning av föräldraskap. Som vanligt ett sant nöje att läsa Matälskaren, om än inte om mat. All lycka!
Tack alla söta nytillkomna gratulanter. Vi har det fint, är trötta, lite oroliga och mycket glada. Älskar er alla läsare! stor puss
Sidor