Nej, grodblad är fel. Gräsmattans platta härskare, Plantago major, heter groblad och ingenting annat. Namnet kommer ifrån bladens påstådda förmåga att hjälpa sårläkning på traven, genom att se till att såret gror igen. På Shenet kan man läsa om när plantan fick sitt nuvarande svenska namn, gott och väl innan 1500-talet bröt ut:
"Det må väl heta grobladh förty att det som är sönderslitet och dött, det gör du friskt och levande med din makt."
Inom den tidiga medicinen har grobladet varit känt i flera tusen år, och det verkar knappt finnas någon ände på hur många sjukdomar och åkommor grobladet kan bota. Men det talas mer sällan om vilken nytta grobladet kan göra i köket. Späda blad går att äta som de är. De är fint tuggiga och har en ren grön smak som drar åt gurkskal. Grövre blad kan möjligen ätas efter ångning eller förvällning, men det har jag inte själv provat.
Däremot har jag provat att äta de knoppar som grobladet bildar efter blomningen. Groddarna är egentligen frukter med frön inuti som skyddas av ett slemlager. Det märks när man tuggar på dem, de blir lite hala i munnen på samma sätt som okra. Smaken är riktigt fin, nötig och mild. Precis som hos ormroten, och det var faktiskt tack vare ormroten som jag alls kom att tänka på att smaka på grobladsknopparna. Ormroten förökar sig med groddknoppar (artnamnet vivipara betyder just "föda levande") och det sägs att samerna repade av knopparna och åt dem med mjölk. Myt? Kanske, men då jag i känslig ålder deltog i ett av arméns praktikantläger så långt norrut jag kunde få komma (Arvidsjaur) fick jag åtminstone höra samma sak från ett befäl av samiskt ursprung. Och ormrotens knoppar är goda, därom råder inget tvivel.
Grobladets knoppar når inte ormrotens höjder, men är ett gott och ymnigt substitut. De gör sig säkert bra att strösslas över en sallad. Jag åt dem med mjölk och tyckte om dem så, men gör det kanske inte igen.
Kommentarer
Tine, gör du den själv eller köper du? I så fall, varifrån?
Groblad
"Vite mannens spår" pga dess groddbaret, såvitt jag minns.
Men få bekräftelser på min enkla google-sökning
Gör en sökning på "den vite mannens fotspår" i stället. Då blir det träffar!
Jag använder sårsalva med groblad i - mycket bra!
Vad sägs om ett svalkande ansiktsvatten? Låt ett par blad dra i kallt vatten och skölj ansiktet med det. Om ni får slut på gurkskivor.
Köper. Härifrån: http://equerry.se/ Grolisal heter den. Avsedd för häst, men jag använder den själv också till småsår och nariga händer.
Tack Tine, jag skall nog ge mig på att göra en egen olja på groblad. Det verkar inte vara så komplicerat, som tur är.
Jag strösslade dem på tomater vilket var gott. De smakar lite som solroskärnor tycker jag.
Ja, de gör de faktiskt. Kanske blir det lite groblad till middag i morgon.
Peter!
En gång back in the days när jag var i 9-10-årsåldern skar jag mig grymt i foten när jag gick på simskola i Ramsjön, Kilsbergen. Jag fick in jord, sand, dy och allt möjligt i det djupa såret. Väl hemma tejpade mamma på ett groblad direkt på såret, satte ett stort plåster ovanpå och sen fick jag en strumpa på foten. Nästa morgon när vi tog av hela härligheten låg det en perfekt sträng jord, sand, dy och allt möjligt på grodbladet. Såret var helt rent. Bladet hade dragit ur varenda liten smutspartikel.
Nu såg jag att du i början på inlägget nämner sårbehandling. Nå, jag är ett (fortfarande) levande exempel på att det fungerar :-)
Inte för att jag förstår hur det fungerar, men nåt verkar ju grobladet göra!
Min mamma gick också simskola i ramsjön, undrar om ni gick där samtidigt.
Fast nu när jag tänker efter inser jag ju att det är ett antal år mellan er två.
OK, jag hoppas jag är en smula yngre än henne ;-)
Det beror väl egentligen på var hon bodde. Min storebror, 4 år äldre än mig, gick i simskola en eller två somrar i den ena dammen i Frösvidal. Det är möjligt att det "alltid" funnits simskola i Ramsjön och vi barn från Frösvidalshållet till åkte dit när simskolan i den dyiga dammen lades ned, medan Kilsbarnen redan var hemmastadda i Ramsjöns iskalla vatten...
Och när man skulle ta magistermärkena och hoppa från torn och svikt fick man åka till Nora, till hopptornet i Norasjön eller vad den kan heta.
Man gick på simskola sommar efter sommar. Ett sätt att komma till sjön, ha något att göra och träffa kamrater även under sommarlovet. Så var det att växa upp i avfolkningsbygd med lantbrukarföräldrar. Nej, jag klagar inte.
Sidor