Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om min far. Hur han luktade brasved, höstluft och tryckolja. Hur hans stora sträva händer kändes i min lilla som barn. Hur skäggstubben kittlade när man fick en av de där pussarna och man skrekskrattade förtjust. Hur det kändes när man efter badet gick till pappa med handduken över håret som ett nunnedok och fick håret torkat med hans grova, ömsinta labbar så att kalufsen stod åt alla håll.

Jag skulle vilja göra honom levande för er, nu när han är borta. Jag vill att ni ska sörja som jag gör, men hur skulle det gå till? Sorgen är min, den är enorm och ändå så vag. Jag mår bra, eller i alla fall okej. Som vanligt. Förutom alla de små tankespår som leder mig tryggt till min far och så faller jag plötsligt ned i ett bottenlöst hål av sorg och saknad. Han finns ju inte längre.

Han finns inte, men han finns i hela mig. För första gången på många år har jag börjat leka med tanken på att det kanske vore fint med barn, ändå. Trots mina bristande modersanlag. För att kunna berätta, föra vidare. För att kunna vara min pappa för en liten människa som ser allting för första gången. För att göra några misstag mindre och några fler rätt. Så som jag antar att alla känner när stafettpinnen långsamt skiftas mellan generationerna. Jag vet att min far tänkte så, han som hade en oändligt komplicerad relation till sin egen far.

När vi var små fick vi allt. Allt! Allt utom frihet. Var vi bara hemma så min far kunde se oss och slapp få inälvorna utslitna av oro i fick vi göra vad som helst så länge det inte var farligt. Vi fick vara sjörövardrottningar och superhjältar och leka mörkerkurragömma och sitta och färglägga vår fars litografier där bara pappret kostade mer än alla de bunkar tuschpennor som var våra käraste ägodelar på den tiden. Ville jag ha en leksak fick jag den. Ville jag ha kärlek fick jag den. En Kittybok? Köp den. En ny rosa prinsessklänning i satin till utklädningslådan? Den var min. Ett gotlandsruss? Köp.

Ville jag åka till Blå Jungfrun med resten av förstaklassarna snörpte någonting till i min fars hjärta och han kunde bara se hur båten sjönk och jag med den mot botten och för att rädda mig åkte vi alla barn till Ölands djurpark innan skolloven satte igång för han kände ägaren och då kunde vi åka bergochdalbanan och karusellerna tills vi kräktes och det var av någon anledning inte alls farligt. Riskvärdering är en sak, att släppa någon ifrån sig och därmed ge fantasierna fritt spelrum är något helt annat.

Det finns en sägen i vår familj. Jag vet inte om den är sann, men precis som de flesta sagor säger det någonting bortom sanningen. Något som skulle vara svårt att säga på något annat vis, något som jag försökt säga med alla dessa ord men misslyckats med.

Min fars vän frågade oss barn, vi var antagligen under skolålder hela bunten och skreksvarade unisont, skrattandes:

- Vad säger kon?
- MUUU!!!
- Vad säger tuppen?
- KUCKELIKU!
- Vad säger pappa?
- VAD GÖR NI, VAD GÖR NI, VAD GÖR NI?

Min pappa var alltid så rädd för att något skulle hända oss. Det gjorde mig till ett nervöst barn. Jag var rädd för allt min far varnade mig för: Fula gubbar, eld, inbrottstjuvar, bilolyckor, destillerat vatten, färister.

Det gjorde mig till en utåtagerande, revolterande, rasande tonåring. Jag rökte, än mer när jag förbjöds göra det. Jag söp, härjade, tjuvåkte traktor, ljög och skrek JÄVLA GUBBE till min far. Jag visste redan när jag skrek det att det här kommer jag ångra en dag, det kändes på hur det högg till i själen då. Men när man är arg är man blint rasande, det visste både min far och jag. Jag sparkade sönder en kökslucka som 14-åring. Den finns  kvar i köket därhemma. Min far slog sönder köksvågen med ett välriktat knytnävsslag. Den finns antagligen ute i hans verkstadsbod, väntandes ännu på att bli reparerad.

Och konstigt nog gjorde det mig till en väldigt orädd vuxen. Till slut. När min far dog släppte den sista rädslan, för trots all skräck han bar åt oss barn så var alltid min största fasa att han skulle dö, jag kunde inte föreställa mig en värld utan honom - vad är världen utan den pelare som håller upp den?

Han dog, världen finns kvar. Allt är bara så oändligt mycket tommare. Men jag finns kvar. Och trots att det en gång var allt jag inte ville är jag min fars dotter. Jag är så stolt över det.