Fastemånaden ramadan har precis dragit igång. En intressant artikel  fick mig att fundera över det amoraliska i att inte äta regelbundet. Hela den svenska modellen går ju ut på att vi solidariskt strävar mot ett kollektivt mål för gemensam välfärd.

Det är således din förbannade plikt att gå iväg och dricka kaffe klockan tio för att du ska kunna vara produktiv fram till lunch. En allsidig lunch måste du också äta, annars dippar blodsockernivån så att du blir olidlig mot dina kamrater och mindre duglig i ditt ämbete.

Tydligast märks annars samhällsansvaret under en graviditet, då ens matvanor i ännu högre grad blir andras angelägenhet och kroppen förvandlas till en alstrande maskin. Ät ofta och noggrant, inte för lite och inte för mycket, och absolut inget från svarta listan.

Ett spirituellt självändamål bakom att avstå från att äta och dricka blir i ljuset av detta en rent provokativ handling i ett land där det säljs bra mycket fler semlor än fastepaket. Men det ger samtidigt prov på ett högst modernt individuellt tänkande. Kanske kan avhållsamhet föra tankarna i andra banor och till och med förstärka intrycket av själva ätandet?

Min man hävdar bestämt att det förhåller sig så, han anser att strapatserna under hans militära utbildning gett honom en annan syn på mat och fått honom att bibehålla glädjen över det enkla (å andra sidan hade det varit direkt ordervägran att låta bli att äta då tillfälle gavs). Själv kan jag uppleva att koncentrationsnivån under studierna inte alltid ökade med sötintag, snarare tvärtom. ”Hunger var bra disciplin”, som Hemingway sa.

I ”En fest för livet” går den unge Ernest, som valt att överge journalistiken för egna skriverier som ingen vill köpa, omkring i Paris med tom mage, ovillig att spendera pengar på mat. Den gnagande hungern får honom att uppleva muséernas tavlor på ett helt nytt och vackrare sätt. I kvällningen ger han upp och sätter sig till rätta på en servering:

”Ölet var mycket kallt och underbart gott. Les pommes à l’huile var fasta och marinerade och olivoljan utsökt. Jag malde svartpeppar över potatisen och fuktade brödet i olivoljan. Efter första klunken öl drack jag och åt mycket långsamt. När potatissalladen var slut beställde jag en ny portion och en cevelas. Det var som en stor och tjock frankfurterkorv, ituskuren och med en särskild senapssås på.”

Tror att jag ska gå och bre mig en macka nu. Eller också inte.