Nja, riktigt så illa behöver det förstås inte vara att äta engelskt. Definitivt inte nu, med en Jamiesk revolution i skolmatsalarna och BBC Food som varje sann matnörds televiserade hemvist. Men inte heller i den forntid då mina egna engelska matminnen främst handlar om, i tur och ordning, roliga frukostflingor, tryckkokade morötter som rönt samma öde som Jens potatis från häromdagen, chips med maltvinäger på och en hamburgare från konservburk köpt i ett husvagnsstånd och intagen någonstans på gränsen mellan England och Skottland. Fick jag inte galna ko-sjukan då kan vi nog gissa att jag klarat mig.

Men det fanns ju mer än så. Och oavsett om den brittiska matlagningen kanske inte tillhörde världens främsta så var den ju vår (säger jag och känner av mitt arv). Eftermiddagste, puddingar, gooseberry fool. Och i dag har vi Jamie'n'Nigella, gastropubar och världens kanske främsta marknad för ekologisk närproducerad mat.

Nigel Slater har varit drivande i den här förändringen. Och är det någon som kan beskriva mat och känslor, mat och vemod, mat och allt det där som definierar vilka vi är, så är det han. I mångdubbelt prisbelönta Toast, den kulinariska självbiografi han gav ut 2003, kastade han sig ner i sina egna personliga minnen. I Eating for England är det hela nationens. Vilken mat är det som gjort oss till de vi är, hur har engelsmännens syn på mat vuxit och förändrats? (Och nej, inte bara till det bättre.) Den   är på ett stillsamt sätt vidunderligt vackert skriven, om mat och vår relation till den.

Ps 1. Ena halvan av det av delar av Taffel-redaktionen högt skattade Shampoo Rising-kollektivet tyckte förresten också att Eating for England var en av det här årets bästa böcker.

Ps 2. Toast finns i pocket och bör också ges till alla som ännu inte läst den. Jag tar tillfället i akt och publicerar en av världens finaste kärleksförklaringar. Till rostebröd:

"It is impossible not to love someone who makes toast for you. People's failings, even major ones such as when they make you wear short trousers to school, fall to insignificance as your teeth break through the rough, toasted crust and sink into the doughy cushion of white bread underneath. Once the warm, salty butter has hit your tongue you are smitten. Putty in their hands."