Det började egentligen i höstas. Jag gick runt på en rätt slätstruken matmässa och konstaterade att alla utställare, oavsett huvudprodukt, tydligen importerade olivolja. Bland dessa så skulle ungefär hälften också försöka förklara meriterna med deras nya ”balsamico” (läs sirap) medans bara en monter visade upp något så spännande som druvtypisk riktig vinäger så en guldstjärna till Werners GourmetService för det. Men det är ett helt annat inlägg det.

Mässans höjdpunk var för mig Carovins monter (där de serverade en av de bästa skinkorna jag någonsin ätigt). Men framförallt jobbar min kompis David där och jag såg framför mig hur jag skulle spendera merparten av tiden med näsan i någon dyrgrip från till exempel Ornellaia. David hade dock andra planer för mig, och försvarslös som jag är mot produkter med denna typ av passion och hantverk bakom sig, hamnade jag vid något så otippat som grappa.

Grappan kom från producenten Nonino, vars historia man kan läsa om här, men några av de avväpnande nyckelorden är kvalitativa och ”nyskapande” druvspecifika produkter, limiterade produktsläpp på konstmuseum och ett italienskt familjeföretags passion för kvalité. Pretentiöst kan tyckas, men jag kände mig mest som en liten hund som hör att det är dags för mat. Detta trotts att jag, på grund av en tidigare erfarenhet, rankat grappa ungefär i nivå med T-Röd.

Väl framme vid provningshörnan kunde jag till min stora förvåning uppskatta de olika nyanser som de olika druvtyperna och lagringsmetoderna gav grappan. Och för mig var den största positiva överraskningen den fruktighet/druva som man fortfarande kände i de olagrade varianterna. Trumfkortet, som spenderat 228 månader på ekfat, var på tok för komplex för mig och som med mycket lagrad sprit tycker jag att smakerna liksom flyter ihop, men då är jag än så länge rätt otränad i ämnet, och jag får nöja mig med att tycka att flaskan var riktigt snygg.

Så som alltid när jag har en smakupplevelse börjar jag genast fundera kring hur den skulle kunna användas hemma i köket. Och med David på Carovin kom möjligheten att faktiskt översätta mina tankar till middag nu i helgen.
Jag besannade mig och beslutade att laga tre rätter, medans David gick all in och presenterade åtta olika grappor från producenterna Ornellaia, Nonino, Bava och Giulio Cocchi. Jag har absolut ingen tidigare erfarenhet med att matcha såhär starka drycker så proffs får ursäkta.

Först ut var en halstrad torskrygg med grillad endiv och en varm vinägrett på olivolja russin och sherryvinäger. Till denna ville jag ha en druvig grappa och tanken var väll lite att russinen skulle agera brygga mellan dryck och mat. Utfallet, ja vad ska jag säga. Kanske borde vi ha vattnat ut grappan för att komma ner på lite snällare procent så som en whisky, men eftersmaken var iaf villig att vara på samma dansgolv som smakerna i maten. I retrospekt får jag nog glädjas åt en lyckad rätt och en perfekt stekt fisk.

Rätt två var en polenta med biff och en liten rödvinsreduktion. Här var tanken att använda ett rökt salt och på ett sätt anspela på de robustare lagrade tonerna i den grappan. Återigen, köttet blev bra, eftersmakerna samspelade utan att köra över varandra men någon synergi lyckades jag inte få till.

Till efterrätt gjorde jag en smördegstarté med pecorino, honung och krossade kaffebönor. En enkel efterrätt och väldigt lyckad kombination om jag får säga det själv. Så enligt devisen att jag alltid förknippat grappa med kaffe, högprocentig dryck blir mjukare med sötma och allt är bättre med bra ost kom också den bästa kombinationen till. Kanske för att alkoholen i säg är bra på att dra ut smaker, men jag vill ändå inbilla mig att det nästan fanns lite honung i grappans doft samt att den fylliga komplexa smaken av druva och lite choklad faktiskt kompletterade mitt lilla bakverk.

Avslutningsvis kan jag ju bara konstatera att grappa inte längre är något att undvika, jag måste bara se till att den håller rätt kvalité och serveras efter varmrätten.

Till förrätten:
Grappa lo Chardonnay, Nonino (Artnr 70904, 315 kr)

Till varmrätten:
ÙE la Riserva dei Cent’anni 1993, Nonino (Artnr 70228, 1829 kr)
Clos Apalta 2007, Lapostolle (Artnr 73899, 579 kr)

Till efterrätten:
Grappa Dorée di Moscato d’Asti, Giulio Cocchi (Artnr 89491, 444 kr)

Varm sherryvinägrett med russin

Receptmakare: Patrik Kull

• 1 del olivolja
• 1/3 del sherryvinäger
• Sultanrussin

1. Stek russinen i olivoljan så att dom blir puffiga.
2. Gå efter med vinägern medan pannan skakas så att russinen rör ihop vinägern och oljan

Pecorinotarte

Receptmakare: Patrik kull

Smördegen är egentligen inget mer än ett fordon för denna underbara smakkombo och kan uteslutas om man så vill det, men ja då blir det ju ingen tarte utan mer en lite udda ostbricka.

• Smördeg
• Pecorino
• Honung
• Kaffebönor

1. Baka smördegen till önskad form.
2. Smula osten i lagom stora bitar (inte för små).
3. Ringla över honung så att all ost får lite.
4. Krossa kaffebönorna och strö över.