Återigen studsar jag mot ett inlägg från en av mina medskribenter här på Taffel. När Erik förklarade sin kärlek till flanken så fick jag inspirationen till att lyfta min kritik mot vår svenska köttdisk.

Kanske är det för att jag just nu läser en underbar dystopiskildring av Juli Zeh (Corpus Delicti) som jag direkt drar parallellen mellan svenskt nötkött och böcker som hennes, 1984 och Du sköna nya värld. Corpus delicti utmålar en framtid där människor tvingas leva under en hälsodiktatur. En av staten upprättad metod för att uppnå optimal hälsa. Mat har förpassats till enheter fett, protein och kolhydrat utan närmare detalj kring innehåll. Men det dessa dystopier (utopier för vissa kanske?) målar upp är den ansiktslösa stora massan och ett sorts antagande att alla är lika, eller att utplånandet av individen på något sätt leder till ett eftersträvat ideal. Varje individs behov kuvas och likriktas för att passa in i den form som har upprättats och anses vara den bästa för samhället.

I denna strävan efter en hårt kontrollerad och enhetlig samhällskropp kommer också kopplingen till vår köttdisk. Kanske är det just min fallenhet för denna sorts litteratur som får mig att fantisera ihop någon form av socialistisk köttdiktatur.  Alla kossor är lika, ett fåtal stora detaljer har valts ut och visas upp som önskvärda av den allsmäktiga ledaren och alla mindre, ovanliga och krångliga detaljer mals ner till den folkliga och kuvade massan som är köttfärsen.

Hur Indien med deras kastsystem skulle hantera sin köttdisk om de nu åt kossor vågar jag inte spekulera kring, men i USA, ett land med helt andra politiska grunder finns en klar skillnad mot vårt system. Denna ideologiskt mer osympatiska, men för kunden och bonden mer fördelaktiga, indelning ser jag utan djupare kunskap i ämnet bara fördelar med.  

USDA har hela åtta olika klassningar för nötkött, varav tre är lätta att springa på för konsumenten. Denna frivilliga ranking av kvalité och intramuskulärt fett ger såklart valfrihet för konsumenten, men det låter också bonden ta ut ett premium för att ta fram en högklassig produkt. Och med en kapitalistisk utgångspunkt så kan man också påstå att det uppmuntrar bättre djuruppfödning då det går att ta ut ett premium för detta på marknaden. En kvalitetsklassning tar också bort den marknadsimperfektion som vi har i Sverige där kött av bra kvalité subventioneras av det köttet med låg kvalité som i sin tur handlas till ett premium. Nu vill jag inte skriva någon nationalekonomisk avhandling här, så jag kan egentligen bara lägga fram min underliggande fråga.

Vem tjänar egentligen på den klasslösa köttdisken?