Mats-Eric Nilsson må spotta och svära. Visst är det underbart med alla dessa rena, ekologiska och naturliga smaker, men jag har fastnat i nostalgins träsk och kräver ett E. Som 70-talist är jag väl knappast ensam om min vurm för Päronsplitt. I sanningens namn var den där vaniljglassen med sin mjöliga vita klegg av vegetabiliskt fett direkt osmaklig. Men den konstgjorda päronsmaken i isöverdraget... Yes.

Jag vill ha den och äga den, den där konstgjorda estern som smakar som päron aldrig gör, men ändå barnsligt somrigt, roligt och inbjudande. Jag vill lägga den i pannacottor, suffléer och creme brylée. Och inte minst vill jag spetsa päronpajen med den. För även om man kan göra storverk med päron tänker jag mig att den tillför en extra dimension av blommig naivism.

Nu återstår att ta reda på E-numret. Och hur i hela friden kommer man över en sådan här pryl om man inte är en tjock färgglad GB-gubbe? Det är dåligt med pipettflaskor laddade med sköna estrar på min lokala Coopbutik.