2012-02-06 av

Dricker ni varandras blod?

Efter en del tassel och ränksmiderier har jag och Boel och några vänner till sist  totat ihop en matklubb. I idevärlden ser vi förstås en massa hemlighetsmakerier, mystiska attiraljer och ett snett leende som svar på frågan "dricker ni varandras blod?". Ni vet - ortolansparvar, Hestons feast, kalaset hos Trimalchio, etc etc. Kanske till exempel äta djur som inte finns, som vi avlat fram i ett speciellt hemligt labb i en bunker under jorden. Kentaurer och så. Det blir kul.

Nja, i själva verket är det en ganska rättfram middagsbjudning. Det handlar helt enkelt om att laga trerätters åt varandra och utmana sig själv lite med matlagningen.

Här om dagen var det min tur att laga loss. Jag började att rosta fläsksvålar och servera med kokos-, banan- och lökdipp. (Jag vet - en ohelig kombination som funkar bättre än vad man tror). Därefter gjorde jag till förrätt en "pyttipanna" på gin och kummingravad oxfilé, tärningar av lagrad gruyere. lövtunna slajsar av rå rödbeta picklad i kanel och åldrig balsamvinäger, samt ett litet lättstekt vaktelägg, så att det blev en liten dockskåpspyttipanna nästan. Pytt, rödbeta och stekt ägg, fast mer åt carppacciohållet med den gravade filén och den lagrade osten. Jag visste inte hur detta skulle funka men jag blev glad och sprallig över att smakerna fungerade så bra. Till varmrätt lagade jag vaktel. Men det berättar jag mer om sen. Kanske drack vi varandras blod till? Eller inte ...

Lättgravad oxfilé "pyttipanna" med gruyere, vaktelägg och rödbeta

Olle Söderström

Förrätt till fem personer

  • Till oxfilén:
  • 250 gram oxfilé i bit
  • 1 msk salt
  • 1 msk socker
  • 1 msk gin
  • 1 tsk kummin
  • 2 tsk god (och gärna gräsig) olivolja
  • 1/2 pressad citron
  • 150 g lagrad gruyere
  • 5 vaktelägg
  • Till rödbetan:
  • 1 rödbeta
  • 1 msk lagrad balsamvinäger
  • 2 msk socker
  • 1 tsk kanel
  • 1 dl vatten.  
  • Salt och peppar
  1. Hetta upp kummin i en torr panna. Släng ihop oxfilén tillsammans med gin, kummin, salt och socker i en plastpåse. Gnugga in och lägg in i kylen över natten. Några timmar innan servering lägger du in den i frysen, dels av hälsoskäl och dels för att de ska hårdna lite så att det blir lättare att skära fina små kuber.
  2. Skala rödbetan. Skär den löjligt tunt, nästan så att skivorna blir genomskinliga. Blanda med balsamvinäger, vatten, 2 msk socker och kanel i en skål och låt stå i kylskåp över natten. Salta och peppra.
  3. Skär gruyeren i små kuber på ca 1/2 gånger 1/2 cm. Gör likadant med oxfilén. Pressa över lite citron, ringla olivolja och vrid över svartpeppar. Vänd ihop försiktigt.
  4. Stek vakteläggen på försiktig värme ett par minuter i stekpanna, i smör.
  5. Servera "pytten" med rödbetorna och ägget.

Kommentarer

Bild för Lisa Förare Winbladh
tisdag, februari 7, 2012 - 22:03

Detta låter så klockrent att jag blir tårögd.

tisdag, februari 7, 2012 - 23:00

Du lurade mig till annorlunda associationer.
Stekt pytt på gravad oxfile och ost??? Nej!!!

Läste lyckligtvis vidare.
Frestas nu att prova själv.

matochtjat (ej verifierad)
fredag, februari 10, 2012 - 13:11

Bild! Vi vill ha en bild!

Sidor

Mer från Olle Söderström


Mmmm, swedish ceviche

Mmm swedish ceviche", konstaterade han andäktigt.

Läs mer

Lite saffran tack, och hinkvis med vitlök

Jag vet att det är lite som att svära i kyrkan för vissa, men jag måste ändå säga det (igen). Risotto är sjukt överskattat, paella är nästan alltid underskattat. Jag har gång på gång efter konstens alla risottoregler försökt göra "riktig" risotto, med viner, fonder, finaste tryffel, mustigaste skogssvamp och renaste skaldjur. Det blir ändå mest någon slags kontinental lapskojs av det. Paella gör mig tvärtom nästan aldrig besviken. Det är väl kanske den där magiska kombon av saffran och drastiska mängder vitlök som på något sätt aldrig sviker.

Läs mer

Grillbesatta svenskar

Jag har den sista tiden funderat över mitt sjukdomstillstånd "Tvångsmässigt grillsyndrom". Härom veckan pratade jag med några amerikanska kockar (en av dem hade jobbat med Charlie Trotter, den lycklige figuren) som tyckte vi var jättelustiga här i Sverige som var så besatta av grillning. Jag tänkte just säga, "vafan snackar du om, det är ju ni i USA som håller på att barbecua hela tiden" när jag kom på att de har rätt. Eller rättare sagt, amrisarna grillar nog mer eftersom de håller på en större bit av året. Men de är nog inte lika besatta av grillfenomenet som vi är.

Läs mer

Inlägg om att lägga in

Så där ja. Nu kan jag officiellt titulera mig farmor. Jag har gjort min första egna inlagda gurka. Och jag blev alldeles speedad och hoppig över hur lätt det var, hur fort det gick och att det gick att göra lite på intuition.  Jag trodde att man var tvungen att stå och dutta med kryddmått och så men beslutade mig för att köra på känn. Det blev nån slags kombo av ättiks- och saltgurka och hemskt gott. Smaksatt med de inte så ovanliga komponenterna dill och senapsfrön. Sedan lade jag till extra hetta genom hebanero och extra fruktighet genom pomeransskal och lite pressad citron. En toppenkompis till årets trendtugg rilette på rågbröd.

Läs mer

Ett halvt sekel rakt i munnen

Ibland kan mat- eller smakupplevelser hoppa på en i de mest otippade miljöer. När jag och Boel vespade runt och slog ihjäl tid hamnade vi i den yttepyttiga antikaffären Framtidsantiken intill Odenplan.

De hade lite såna där gängse retrocoola affischer från 50-talet, klockor med gamla 60-talsreklamtryck och andra pinaler för folk som tycker att allt som är snyggt och värt att leva för skedde för minst fyra decennium sedan. Inte alltför ovanligt i antikaffärer alltså.

Läs mer