En av de saker jag saknar mest med Malmö är Tempo. Den nästintill perfekta krogen där allt smakar mer än det kostar, där en stilla lycka infinner sig så fort du kliver genom dörren. En lycka som aldrig blir jolmig tack vara de impertinenta servitörerna. Jag trodde inte att jag skulle hitta en nästan perfekt krog i Stockholm och allra minst att jag skulle hitta den på Biblioteksgatan.

Zink Grill har egentligen ganska lite gemensamt med Tempo utom att det är en sådan där unik krog som helt lyckas med det de försatt sig att göra. Med dödsförakt drog jag dit min man, styrkt av minnen från den lovande lunchen.

Att träda in på Zink Grill är att träda in i en loj dröm om Frankrike. Det är något med det stollblommiga golvkaklet från Madrid, den behagfullt åldrade zinkbaren som får till och med de kotlettkammade som hamnat där att bete sig nästan avslappnat.

Min första lunch fick mig att inse att det här mycket väl kunde vara rätt ställe att våga sig på en lasagne. Jag har ettt gustavskt förhållande till lasagne. Även en riktigt usel lasagne är ju ändå ... lasagne. Men det fanns ju så mycket annat lockande på menyn: kolgrillat, spädgrisigt, rosmarindoftande.

Nå det blev lasagne för mig. Lasagnen på Zink grill består av färska pastaplattor som varvats med en toskansk gummas ragu. Tomatmängden var försumbar. Maillard hade varit nöjd med den knapriga ytan om han inte varit så död. Det kan mycket väl vara den bästa lasagne jag ätit.

Du kan tycka att det är dyrt med 145 pix för en bit lasagne. Tyck det då! Jag tror faktiskt inte att du kommer att tycka samma sak efter att ha testat lasagnen. Eller försökt rekonstruera den i ditt eget kök. Så snart jag bara blivit chummy med köksmästare Joni kommer den att lagas i mitt kök (förhoppningsvis inte av mig utan av min man, för den verkar rätt tidskrävande.) Och den som säger att han (något säger mig att det är en han) inte blir mätt har nog bara ätit så fort att de monumentala mängerna fett inte hunnit verka.

Priserna på de flesta varmrätter ligger på rätt sida om tvåhundrakronorsstrecket. Charkuterieblocket som passar som förrätt åt flera personer kostar 310. Brödet är bra, olivoljan ännu bättre med balans mellan grönaste gräs och stinget av oleokantaler. Man hade kunnat irritera sig på att alla tillbehören kostat extra om de inte hade varit så infernaliskt trevliga. För 29 pix per styck vill man ha en av varje på hela listan. Spenat så snabbt tillagad att den krasar, potatsibullar med mynta och rostade tomater, fänkålspurén med potatis och pastis samt knaperstekt pancetta.

Vinerna på glas var enormt prisvärda och ransonerna så stora att vi blev milda till sinnes.

Tro nu inte att detta eller förälskelsens yra gjorde oss okritiska. Salsiccian var något understekt, tryffelskvätten på de perfekt kokta stora vita bönorna var onödig, även om den inte var stötande. Ostarna sjöng på sista versen även om de fortfarande sjöng tämligen vackert. Men även solen har sina fläckar.

Eh, jag vet att det är pinsamt med två inlägg om samma ställe i rad. Men varför ska man starta en matsajt om man inte får vara lite excentrisk?

Vi betalade själva för maten. Vi var inte anonyma.