Det finns de där krogarna som är riktigt, riktigt intressanta. Du vet, de där krogarna som måste finnas för att driva gastronomin framåt. Där måltiden är som ett krävande men givande aerobicspass för gommen som lämnar dig omtumlad och ödmjuk.  Esperanto, Frantzén/Lindeberg, 28+, imponerande men något översaltade Torso Twisted (aka Tarmvredet), Oaxen, Trappaner, Fredsgatan och en handfull till bjuder på en sådan upplevelse.

Sen är det krogarna man bara älskar. Krogar som inte har en högre mening utan helt enkelt är till för gästerna. Bland dem som bjuder på bäst mat hittar vi  Tempo, Zink Grill (undantaget den ojämna servicen), Sjögräs och juvelen i kronan: Matbaren.

Faktum är att matbaren serverar lika avancerad och artistisk mat som de mer pretentiösa krogarna. Och tyvärr till nästan samma priser. Ändå lyckas de med att sätta gästen i centrum.

Naturligtvis har det med den lyckade småprilliga inredningen med folkviseton, pinnstolar och kakelkonst att göra. (Även om barstolarna är rätt obekväma för kortbenta.) Den informella, hypereffektiva och ständigt leende personalen gör sitt till.

Avsmakningsmeny med 15 duttar? Gå nån annanstans, kära du! Finesserna finns där men de skrivs dig aldrig på näsan. Som det faktum att den lilla bruna papperspåsen rymmer tre sorters knäcke, varav alla är perfekta och ett kryddats med dill. Att smöret som kommer från danska Thise serveras på skifferplattor och att menyn/underlägget i oblekt papper och tillfälliga menykort är snyggt typograferade.

Men maten då? Jo, den är fantastisk. Långt från dimmor av kolsyreis och andra gimmickar leder Mathias Dahgren sitt kök från den ena självklarheten till den andra. För när du sätter skeden i den finstämda Ängamatsoppan  med nättkokta höstprimörer tänker du inte "wow". Du tänker "jajustdet", du tänker att precis så här ska en grönsakssoppa smaka. Det här var kanske inte det fiffigaste mest spekulativa och innovativa  du kunde göra med morötterna, gulbetorna och ärtorna. Men kanske det allra bästa. Syltan med lever och lår av ungtupp toppad av salladsrufs  är ingen sylta utan en terrin hopfogad med foie gras med ett lock av gelé. Makalöst gott på det där rustikeleganta sättet. Den rimmade blekan kommer in i en knasig ugnsform med ärtor, hollandaise och brynt smör. Mormor skulle inte höjt ett förvånat ögonbryn åt rätten. Men hon hade slukat varje smula.

En liten randanmärkning är temperaturerna. Syltan var lite för kall vilket gjorde att gelésjoket var lite för hårt initialt och att smakerna inte blommade ut förrän vid de sista tuggorna. De vita vinerna är lite för varma. Visserligen är de acceptabelt kylda vid första klunken men med tanke på att ett vin snabbt anpassar sig till omgivande temperatur med en hastighet av bortåt en halv grad i minuten är det på tok för varmt och jolmigt  när man nått till halva glaset. Till varmrätten drack vi det fino- och maskrosdoftande Les Graviers från Tissot, Det komplexa och  oinsmickrande vinet från Jura räckte som samtalsämne ända in på efterrätterna.

Desserterna är små underverk av trygg harmoni. Den ljuvliga vilda chokladbakeslen får intressant textur genom att formarna bröats med cocoa nibs (rostade krossade kakaobönor). Dessutom har köket vett att inte servera syrlg frukt till chokladen utan kompletterar med en kolaglass och ett penseldrag gräddfil.

Stekta Ekerö-äpplen med getostglass och krispiga smulor är lika klockren.  Trots att sötman är låg har smaken lirkats fram ur äpplena (Åkerö?). Glassarna är inte hyvlad till ett moln snömos i pacojet utan är så där trevligt seg och mer kompakt som den blir i glassmaskin.

Matbaren är helt enkelt en krog som är som sitt namn. Självklar. Mycket finare beröm än så kan man inte ge en krog.

Det enda problemet är att priserna är så höga att vi inte kan äta där så ofta som vi skulle vilja. Gå dit på lunchen om kassan är klen, då är priserna lägre men maten precis lika bra.