Det finns många skäl att resa till Italien. Maten är inte minst viktig, åtminstone för mig. Vår mathållning hemma är ofta italiensk eller italienskbesläktad, men den smakar aldrig som här. Jag minns en gång i Asciano, vår toskanska by, när jag försökte bispringa en önskan om kött och potatis med att laga köttlimpa. Med svensk husmanskost hade den föga likhet, vilket väl delvis berodde på att köttet var grövre malt men också på att jag min vana trogen slängde i lite allt möjligt – antagligen också italienska örtkryddor. Efter nitton år minns jag den rätten fortfarande, vilket ju är mer än man kan säga om de flesta vardagsmiddagar.

Ellen Rydelius tycks ha varit en livsnjutare. Hon gav också ut en italiensk kokbok – Billiga dagar i italienskt kök (1941) – vid en tid när det var ransonering och inte ens pizzan hade  introducerats i Sverige. I guideböckerna blir hon också entusiastisk över maten. Hör här hur hon hetsar upp sig i Rom på 8 dagar (1929):

Svenskt smörgåsbord är icke det enda i världen, som mången patriot kanske tror. Den ryska zakuskan har stora förtjänster, och detsamma kan sägas om den italienska antipasto. Smaka t.ex. på den rökta skinkan – den romerske gurmén äter den ibland med färska fikon eller melon – oliverna, de små carciofini i olja, alice, som är en mycket salt motsvarighet till vår ansjovis eller kanske sardeller, den röda peperone – en mycket skarp, spansk peppar och majonnäsrätterna. [….] Den gröna blomkålen, broccoli, som finns på vintern, är läckrare än den vita, som heter cavalfiore. Den anrättas varm med smör som i Sverge, som sallad och stekt i olja. Skulle det vara sommar, då vi äta vår Castaldimiddag, kunna vi välja zucchini, en sorts små gröna pumpor, som äro mycket goda och kunna lagas på en massa sätt. Om vi kunde omplantera zucchini i svensk jordmån, utan att de förlorade i smak, skulle det säkert bli stor glädje i tusen husmödrars hjärtan. En ny läckerhet åt husets herre…

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"9582","attributes":{"class":"media-image alignnone size-medium wp-image-952","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"225","alt":"Zucchini p\u00e5 k\u00f6ksbordet"}}]]

Zucchini! Inte att undra på att Rydelius verkar så sympatisk. Jag älskar zucchini och överraskar gärna familjen med nya zucchiniinnovationer, även om entusiasmen inte alltid är lika stor hos alla.

Då i Toscana, när barnen var små, handlade vi på byns Coop och var nöjda med det. Det var där vi lärde känna ruccolan, vilket på den tiden inte ens svenska grönsakshandlare hört talas om. Föga anade vi att den snart skulle vara i var mans mun.  Här i Rom går vi till snabbköpet ibland, men allra helst till marknaden. Där handlar vi av bonden själv.  Dagens inköpslista lyckades jag tappa bort ganska snart, men den löd något i stil med: Antipasti. Grönsaker. Kött. Bröd. Ost. Det låter lite som en italiensk måltid.

Grönsakerna köpte vi av bonden själv, och zucchini fanns förstås med. Den är inte längre någon renodlad sommargrönsak och säljs här med sina delikata blommor, som man aldrig ser till i Sverige. Av de många tillagningssätten väljer jag nog att steka den i olivolja, kanske med en vitlöksklyfta för smakens skull. Det blir mycket grönsaker, en liten lammkotlett och om vi skulle orka det kanske en bit caciotta, en ganska mild men smakrik ost. På hemvägen passerade vi enoteket vid Via Carini, så bra vin har vi också.

Detta är ett inlägg ur min romblogg - fyra månader i Rom med guideboksförfattaren Ellen Rydelius (1885-1957). Och "jag" är Carina Burman - författare, litteraturforskare och matglad. Läs de nästintill dagliga uppdateringarna på:

http://carinaburman.se/rom/