Isobel Hadley-Kamptz är född 1976 och hemskt bra på att äta. Nej, hon är inte kock, inte ens matskribent om man med det syftar på något mer specifikt än någon som ibland skriver om sånt man kan stoppa i munnen. Att vara en hängiven ätare är å andra sidan inte så bara.
Isobel är dessutom frilansskribent och författare och jobbar åt Expressens kultur- och ledarsidor och tidskrifter som Arena, Amelia och Neo. Om mat skriver hon bland annat åt DN På Stan och Gourmet. Sedan våren 2005 driver hon bloggen Isobels verkstad.
Hennes specialintressen är konstiga styckningsdetaljer, fett, judisk mat, barnmat, kakor och berusning. Våren 2007 kom hennes första roman, Jag går bara ut en stund (Albert Bonniers förlag).
"Fan, var ska vi lägga dem?" Jag öppnade som bäst mina livs första just egenöppnade ostron i går kväll när jag insåg att jag inte hade tänkt på att fixa tillräckligt med is. Desperationen spred sig i köket. Skulle vi få lov att slurpa i oss molluskerna på stående fot? Det har ju ändå en viss spontanitetens charm. Men nej. Räddningen fanns i frysen. På den ena tallriken frysta ärter. På den andra fryst majs.
I förra veckan tyckte jag av olika anledningar rätt synd om mig själv. Det handlade om barnskrik, sömnbrist, bisarrt prematurt barrande granar och andra hinder på vägen mot total lycka som jag gissar möter de flesta småbarnsföräldrar. I min allmänna ynkedom köpte jag därför driftigt en julklapp åt mig själv. En sten. Jag köpte en sten. Och inte vilken sten som helst. En baksten.
