I den dova novemberskogen tar den mjukblöta mossan mjukt emot ditt fotavtryck, men reser sig igen och har snart glömt det hela. Du går i ett evakuerat tomrum mellan träden, genom råa dunster av vemod och döende löv, en eter som äter ljud och sväljer det svaga flacka ljuset. November står stilla, och livet syns inte. När väntan är över och snön väl lagt sig tvingas livet att sätta spår igen. Vi ser tunnlarna som tomtar och annat småfolk gräver för att ta sig upp ur sina hålor. Kottfjunet som ekorrar och möss strör överallt. Klövar och hovar som perforerar det vita arket och slingrar fram enligt en urgammal logik, en som vi inte känner.

Pumporna grinar hemtrevligt och lövhögarna driver runt på gata och gård som rastlösa tonårsgäng i höstblåsten. Förutom de löv som jag och barnen krattat ihop och stoppat i svarta plastsäckar, för ett högst hedervärt syfte: att täcka marken på min odlingslott under vintern. Marktäckning överhuvudtaget är hett därute, och jag har svepts med i yran. Var, frågar man mig retoriskt, ligger någonsin marken bar i naturen? Minsta sår där jord blottat sig koloniseras snabbt och är igenväxt på bara något år. Bar jord blöder fukt, läcker näring, utarmar det naturliga mikrolivet och ser dessutom otroligt fult ut, för den som fått den blicken. Att hålla bar jord ogräsfri går inte.