Kräftströmmingen var inte min favorit på julbordet hemmavid, då min barndom en gång begav sig, ett antal decennier bort. Men jag var fascinerad - hur kunde något som inte var kräftor smaka kräftor? Inte visste jag då att inte ens kräftor smakar kräftor. De är förstås oätliga utan det magiska dillfröet. Kräftor smakar dillfrö och salt. Det är något visst med dillfrö och salt, smaker som tar hand om varandra, i kräftor och i kräftströmming, och i många andra rätter.

Det är en myt att fryst mat ska tina långsamt i kylen. När den får tina snabbare, till exempel i en skål med kallt vatten, så bevaras saftigheten bättre. Men så fort den tinat ska den in i kylen för att hejda bakteriernas framfart.

I hemkunskapsböckerna står det att man ska vänta tills smöret eller margarinet är gyllenbrunt innan man lägger maten i pannan. Jag lyssnar och doftar hellre på smöret för att veta när temperaturen är tillräckligt hög för att det ska bli en fin stekyta på biffen eller vad jag nu tänkte mig till middag eftersom det är svårt att se färgförändringarna i en grå eller svart stekpanna. Att det bubblar och fräser om smöret i stekpannan beror på att det, till skillnad från olja, innehåller vatten som börjar koka när det upphettas till 100˚. När smöret tystnar är vattnet borta och temperaturen är ca 160˚. Det är lagom stektemperatur för t ex ägg, brödkrutonger och tjockare skivor av fisk.