Taffel

I somras var jag i Frankrike och surfade. Tydligen var det inte utmanande nog, för bråkstaken i mig beslutade att kasta lite bensin på den eld av lokalpatriotism som mina medsurfare uppvisade. Gruppen bestod till större delen av personer från Alsace, och jag tror nog de tyckte mina hopplösa försök att fläta samman de få ord franska jag kunde var ganska charmiga. Det vill säga, charmiga tills jag, med retsam blick hävdade att choucroute garnie var tysk mat. Ingen ville såklart erkänna detta, och därför tänker jag helt sonika våldföra mig lite på en annan klassiker från det området.

Det finns många skäl att resa till Italien. Maten är inte minst viktig, åtminstone för mig. Vår mathållning hemma är ofta italiensk eller italienskbesläktad, men den smakar aldrig som här. Jag minns en gång i Asciano, vår toskanska by, när jag försökte bispringa en önskan om kött och potatis med att laga köttlimpa. Med svensk husmanskost hade den föga likhet, vilket väl delvis berodde på att köttet var grövre malt men också på att jag min vana trogen slängde i lite allt möjligt – antagligen också italienska örtkryddor. Efter nitton år minns jag den rätten fortfarande, vilket ju är mer än man kan säga om de flesta vardagsmiddagar.

Det började egentligen i höstas. Jag gick runt på en rätt slätstruken matmässa och konstaterade att alla utställare, oavsett huvudprodukt, tydligen importerade olivolja. Bland dessa så skulle ungefär hälften också försöka förklara meriterna med deras nya ”balsamico” (läs sirap) medans bara en monter visade upp något så spännande som druvtypisk riktig vinäger så en guldstjärna till Werners GourmetService för det. Men det är ett helt annat inlägg det.