På vilket sätt skiljer ni er åt?
LL: Till att börja med är Hemmafrun en fiktiv person medan Lotta Lundgren existerar i verkligheten. Det är viss skillnad.
HF: Lotta är typ vanlig människa. Jag är mer varje heltidsarbetande kvinnas önskedröm – ett alterego som går hemma och pysslar och fejar och fixar middag utan att steka på en massa halvfabrikat och sån skit.
Beskriv er matlagning.
LL: Vardagsmat med en twist. Enkla råvaror, få ingredienser, moderna smaker. Inget nötkött, lite lamm och gris ibland och så grönsaker från Årstiderna.
HF: Och otroliga mängder kokosmjölk. När forskarlarmet om den farliga kokosmjölken kommer är vi rökta.
Vem av er är det på bilden?
LL: Det är för ovanlighetens skull jag.
HF: Egentligen blir jag mycket bättre på bild men vi tänkte att Lotta skulle få chansen att visa upp sig lite. Här står hon och diskar till exempel. En äkta människa med lortigt hår. Det är vad bilden vill säga.
Ett sista ord?
LL: Ta oss med en nypa salt. Hemmafrun ljuger tyvärr väldigt mycket.
HF: Och kom ihåg att smaka av. Det är lite slarvigt med måttangivelserna ibland.
LL: Men vi ska bättra oss.
HF: Oh ja. Och har man klagomål eller liknande kan man höra av sig på lotta@ennypasalt.se
En pratsam hemmafru, en försvunnen vigselring, en österrikisk sexolog, ett borttrollat fläskberg, futurister på krigsstigen, rotfrukter i motljus, frigörande övningar, dansmaskiner och kölhalning,
Till skillnad från exempelvis svartroten, jordärtskockan eller rovan har den blanka, mörkt violetta auberginen både namnet och utseendet för sig. Dessvärre är det sämre beställt med det som döljer sig bakom den praktfulla utsidan; ett i rått tillstånd synnerligen menlöst och skumgummiartat otyg som smakar aningen bittert och får brått att mörkna vid kontakt med luftens syre.
För ett par helger sedan var vi på Naturhistoriska familjen och jag, och råkade då på en mäkta trevlig trebarnsfar som fick följa med oss hem tillsammans med sina trenne döttrar. När vi kom hem lagade jag en sorts maträtt som beskrevs som hastigast i en artikel i DN.