På vilket sätt skiljer ni er åt?
LL: Till att börja med är Hemmafrun en fiktiv person medan Lotta Lundgren existerar i verkligheten. Det är viss skillnad.
HF: Lotta är typ vanlig människa. Jag är mer varje heltidsarbetande kvinnas önskedröm – ett alterego som går hemma och pysslar och fejar och fixar middag utan att steka på en massa halvfabrikat och sån skit.
Beskriv er matlagning.
LL: Vardagsmat med en twist. Enkla råvaror, få ingredienser, moderna smaker. Inget nötkött, lite lamm och gris ibland och så grönsaker från Årstiderna.
HF: Och otroliga mängder kokosmjölk. När forskarlarmet om den farliga kokosmjölken kommer är vi rökta.
Vem av er är det på bilden?
LL: Det är för ovanlighetens skull jag.
HF: Egentligen blir jag mycket bättre på bild men vi tänkte att Lotta skulle få chansen att visa upp sig lite. Här står hon och diskar till exempel. En äkta människa med lortigt hår. Det är vad bilden vill säga.
Ett sista ord?
LL: Ta oss med en nypa salt. Hemmafrun ljuger tyvärr väldigt mycket.
HF: Och kom ihåg att smaka av. Det är lite slarvigt med måttangivelserna ibland.
LL: Men vi ska bättra oss.
HF: Oh ja. Och har man klagomål eller liknande kan man höra av sig på lotta@ennypasalt.se
En pratsam hemmafru, en försvunnen vigselring, en österrikisk sexolog, ett borttrollat fläskberg, futurister på krigsstigen, rotfrukter i motljus, frigörande övningar, dansmaskiner och kölhalning,
Det sägs att spritzen uppfanns under österrikiska ockupationen av Venetoregionen i nordöstra Italien. Det här var långt innan all inclusive-anläggningar med Bamseklubb till ungarna och ät-så-mycket-du-kan av mat och dryck som smakar exakt som hemma, så österrikarna fick nöja sig med vad den lokala mat- och dryckeskulturen hade att erbjuda.
Det är ingen idé att jag lägger upp recept för närvarande, jag gör ändå samma mat hela tiden. Mekaniskt. Jag tar lite grejer som jag rafsat ihop och lägger dem på en långpanna med papper i botten, droppar olja och flingsalt över, bakar av i 200°C ungefär en halvtimme och avslutar med några minuter under grillen. Sedan äter vi det med diverse blad. Det är gott.
Jag hade egentligen tänkt skriva "primörer" i rubriken men sen kom jag på att jag inte är en restaurang. Och tur är väl det. Jag kan inte tänka mig något deppigare än att vara en restaurang som oförtrutet invaderas av minderåriga gäster som skriker rakt ut av besvikelse när maten bärs in.