Taffel

Jag ville hitta på något trevligt att göra med några paket "sjömansbiff", det vill säga en eufemism för nötrulle i tjocka skivor som jag köpt på mig i ett svagt ögonblick. Nötrulle är ju en ganska hopplös styckningsdetalj så jag vill kolla om det gick att göra något vettigt med den. (Förutom tjälknöl, eller att röka den på olika vis vilket är kalasgott.)

Jag beslöt att göra sichuanesisk sjömansbiff, det vill säga karamellisera socker med olja, vända runt de tjocka skivorna och bräsera sakta i ugnsgryta på 100°C med massor av spännande kinesiska kryddor.

En nyuppkommen halvsanning är att grundsmaker och irritation är det enda vi känner i munnen och att resten är dofter och upplevs i näsan. En viss matingenjör hävdar därför tvärsäkert att om vi vistas i ett hem där en vitlökskryddad gratäng lagas i ugnen kommer vi enbart genom ren och skär logik härleda att just gratängen innehåller vitlök när vi äntligen äter.

Jag brukar vara ganska resonlig när det gäller de flesta produkter. Tänker att det säkert är någon människa någonstans som blir lycklig av ännu en smak på mineralvatten och att pepparkakor med smak av citron i alla fall inte är omedelbart dödande. Men när det gäller den centralpackade köttfärsen i kontrollerad atmosfär som tagit över i köttdiskarna kan jag inte hitta några ursäkter. Torr , hård, smulig och visst saknas den där söta köttaromen?