Taffel

En stor fest precis som en stor fest i en trädgård i juni ska vara. Sol och regn, grillar som brinner för mycket och grillar som slocknar, barn under bordet, maten som dröjer och just precis då ställer någon en varm kastrull med räddningen mitt i köket. Jazzpianisten har grillat och mixat ihop en Slatah meshouia, salade grillé, en tunisisk röra som 40 personer kollektivt slänger sig över. Vi doppar bröd och sparris och kalaset lägger i en nästa växel. När jag kan slita honom från pianot senare på kvällen får jag receptet, så varsågoda, fritt citerat från Karim. Vi är dig evigt tacksamma. 

Solen är en stjärna, vet min 6-åring att berätta. Och solstjärnans ljus har färdats i 8 minuter från att det skapades i en obarmhärtigt het fusionsbrygd när det passerar vädringsspringan i fönstret till sovrummet och träffar hennes mörka, halvslutna ögon innan det träffar mina. Det blänker verkligen som stjärnljus, tänker jag, men som från enorma supernovor, många ljusår bort.

Jag har varit en dålig bloggare men jag har haft fullt upp med andra engagemang. Men nu har summan av förunderliga ting som hänt mig blivit en så tung börda att bära att jag måste dela med mig. 

“Det får inte bli för svart. Människor måste känna att det finns hopp, att vi är på väg att lösa det här. Konsumenten måste se vad hen kan göra.”

Ja, så där låter det ofta när det handlar om klimathotet, miljöförstöringen eller några andra av våra riktigt stora problem. Och den fråga som man kan ställa sig är – varför det? Problemet är väl snarare att alldeles för många av oss tror att det nog ändå kommer att lösa sig och så länge vi bara lallar runt kommer ingenting att förändras.