Taffel

Jag ändrar mig, alltså finns jag. Det skulle kunna vara min programförklaring av min person, flygtigt tänker kanske du, underbart tänker jag. 
Min senaste nyförälskelse, groddar. Något som kändes så velour och foträtt på samma gång tycker jag nu känns oerhört fräscht (jo jag sa det), sexigt och 2018. Jag är ju sannerligen inte först på groddbollen, det är jag medveten om men efter att ha fått smärsamma bevis på mina ogröna fingrar genom livet trodde jag helt enkelt inte att det var nåt för mig. Jag hade fel.

Den torra sommaren väcker många funderingar på hur vi använder planetens resurser, inte minst vattnet. Har man både grönsaksodling och kor på sin gård är det lätt att se vad som dricker mest, nämligen grönsakerna.

Det är svårt att påminna sig när det senaste skrevs så mycket om vårt lantbruk och matförsörjning som denna sommar. Torkan och hettan har riktat medias strålkastare mot maten och klimatet. Mycket fokus har varit på djurbönderna, främst ko-bönderna, och deras stora problem att få fram foder till sina djur. Man kan då lätt få uppfattningen att korna är särskilt vattenslukande djur, men det är ett påstående som inte stämmer.

Det finns mer än 20 000 livsmedel i en stor butik. Om jag vill ha jordgubbar, sparris, mango eller ananas så finns det där, oavsett vilken tid på året. Men jag hittar inga nyskördade, perfekt mogna frukter eller grönsaker i säsong. Det klarar inte de avancerade logistikföretagen av. De är inte gjorda för det. Då får jag i stället gå direkt till odlaren.

Som mikroliten grönsaksodlare märker man att det är två saker som är svåra att sälja: Sallat och färska örter. Kund­erna kastar sig gärna över röd­betorna, morötterna, palsternackorna – och det är huggsexa om fänkålen, blom­kålen och alla de andra kålsorterna. Ja till och med mangolden och spenaten går som tåget.