Jag läser mycket mindre nu för tiden. Mina ögon blir trötta, de har inte riktigt vant sig vid glasögonen. De trilskas, ovilliga att inse att de åldrats. De måste foga sig  för klarsyn – efter prisman som vrider smygskelningen rätt, efter glasets böjning som ger fokus. När jag tar av glasögonen faller blicken samman i en utmattad kompensationsvindning. Ovärdigt på det hela taget. Alltså läser jag färre böcker, långsammare med fler pauser då ögonen svider. Men kanske läser jag på ett annat sätt. Hur som helst blir de lite mer värdefulla, de där böckerna och jag vill minnas dem och därför skriver jag små anteckningar i marginalen eller klottrar på små lappar med en handstil så ivrig att den liknar ett barns. Små kryptiska brev från det ställe dit handlingen fört mig i de lyckliga fall en roman innebär därvaro. För ett par timmar är jag bortläst. Böcker som inte tar mig någonstans ödslar jag inte tid på längre.

Just nu hänger jag i Nice på en småsjavig bar med Per Hagman. För jag befinner mig i Vänner för livet. I vissa böcker hänger man med huvudpersonerna för det finns ingen iakttagare, bara omedelbarhet utan stilistiken som mellanhand. I andra hänger man med författaren. Lite mer distanserat, men inte på något sätt sämre. Vi är på tumis – författaren och jag, bra författare får en ju att känna så. Ingen förstår honom som jag. Just nu tar vi en pastis tillsammans, Per är inte en sådan som bekymrar sig om att klockan inte är tio ens. Jag bjuder, för jag gillar berättelsen och vill stanna i den. Jag tycker om Per Hagman för hans konsekvens, för hans upprepningar som är mer återhållsamt använda än i Att komma hem ska vara som en schlager (än i alla fall). Livet är ju ganska småtjatigt, eller hur - så varför inte förvandla det till konst? Jag tycker om att hans sätt att använda ordet "älskar" inte för att beskriva relationen till en person utan istället för det ord som egentligen saknas i språket för den oförklarliga njutningen en ljudlös ödslig söndag ger eller i den självklara omvandlingen du genomgår när du häller ner dig själv i en tunn smal kostym med mycket vassa pressveck.

Jag kanske skriver mer om Vänner för livet sen, eller så kanske det inte behövs. Kanske vill ni inte ha det alls.  Själv är jag ju sådan som inte ens vill läsa baksidestexter på romaner innan jag läser dem. Än mindre ingående recensioner. som jag tycker är ett ganska onödigt påfund.

En sak som däremot verkligen behövs är kålsallader. Egentligen vill jag äta coleslaw, en mycket vulgär fast food-sallad som i sina bästa stunder (dessa är tyvärr få) är oemotståndlig. Majodränkt, insmickrande ananassötma och litet dolskt efterbett av kålen. Min man gillar inte coleslaw och eftersom jag är förjtust i rå kål (även om jag inte älskar den) så är jag tvungen att komponera nya sallader som är lika tillfredsställande. Den här blev bra. Ljuvt parfymerad, svårtillgänglig och lojt intensiv som en karaktär i en Per Hagman-roman. En elegant, besksyrlig, helt och hållet salongsfähig version av den fetslafsiga festsöta coleslawen som jag åtrår i smyg. Med en sådan självklar skönhet att ursprunget inte märks, eller är om den helt enkelt är höjd över det.

Nå, se det här som en recension av Vänner för livet fram till sidan 218. Inte en rekonstruktion av förloppet, inte med plumpt uppenbara anspelningar på innehållet (gud vad jag ogillar den typen av pånäsanskrivande) men något som förhoppningsvis försätter dig i samma stämning.

Kanske ska jag börja komponera recept som recensioner? Jo, det kan fungera. Nästa recension i form av recept blir kanske Wolf Hall. Och om du tror att det kommer bli råbiff har du inte förstått någonting.

Kålsallad med valnötter, dragon och blodgrape

Receptmakare: Lisa Förare winbladh

Portioner: 4

Tid: 10 minuter +20 minuter att dra

Vacker sallad som du gärna får servera med stekt lax eller lätthalstrad tonfisk och misomajonnäs. Sansho, som är en nära släkting till sichuanpepparn,  hittar du på japanska hyllan i asiatiska affärer. Den ger fin citrusparfym och en lätt bedövning i gommen. om du inte får tag på dragon är citrontimjan mycket bra i salladen, vanlig timjan blir däremot för jordig i smaken.

• 1/2 litet huvud (ca 350 g) späd vitkål
• 1 stor blodgrape
• 1+1 tsk honung
• 1/3 tsk salt
• 1/2 msk sherryvinäger
• (1/3 tsk sanshopeppar)
• 2 msk olivolja
• 1/2 dl grovhackade valnötter
• 1/2-1 msk finskuren dragon (beroende på intensitet)
• 4-5 flockar gräslöksblommor eller 1 msk finhackad gräslök
• salviablommor

1. Skär rotstocken från vitkålen. Strimla vitkålen mycket fint. Lägg i fin skål.
2. Skär ändarna av grapefrukten i rejäla plattor så att fruktköttet kommer fram helt. Lägg grapefrukten på en skärbäda på en av de platta ändarna och skär av allt skalet noga så att även allt det vita skärs bort. Skär ut fina filéer och halvera dem på mitten. Lägg ovanpå kålen. Ta till vara på all saft som rinner från frukten. Pressa resten av frukten över en liten skål, vispa samman saften med vinäger, 1 tsk honung, salt och ev sansho. Slå blandningen över kålen. Vänd runt och ställ i kyl 20 minuter-
3. Hetta upp valnötterna i oljan tills de börjar dofta och skifta lätt i färg. Ringla över 1 tsk honung, salta lätt och fräs vidare 15 sekunder. Slå nötterna över salladen. Vänd runt och vänd ner dragon.
4. Strö ner blommor precis före servering.