Kycklinggryta med aubergine och kardemumma
Vissa dagar hinner man inte med någon matlagning eftersom man måste ägna timmar åt att vimsa runt och leta efter sin försvunna kamera. Har någon möjligtvis sett den? Jag har letat på alla vanliga ställen (i garderoben, bland alla böcker, bakom skorna i skåpet i hallen, kuddarna i soffan och under sängen). Jag har dessutom letat på alla ovanliga ställen (bland smutstvätten, i proppskåpet, frysboxen, soporna samt – lite väl optimistiskt kan jag tycka så här i efterhand – i taket). Enda stället jag inte letade på är i ugnen, men där stod liksom en stor kycklinggryta och upptog all plats. Grytan lagade sig själv. Nu hoppas jag att kameran följer dess goda exempel. Medan jag försöker fixa numret till Saida får ni titta på en bild av min sorgliga lunch.
Kycklinggryta med aubergine och kardemumma
Receptmakare: Lotta Lundgren
Portioner: 4 – 5
Tid: 2, 5 timmar
- 2 gula lökar
- 6 vitlöksklyftor
- 2 – 3 potatisar (kan uteslutas)
- 1 kyckling, ekologisk à 2 kg
- 2 citroner, ekologiska
- 1 apelsin, ekologisk
- 1 aubergine
- 500 g körsbärstomater
- 1 burk kokosmjölk (Santa Maria eller annan sort som skiktar sig)
- 1 tetra kikärter
- 1 tsk kardemumma, hela frön
- Sätt ugnen på 175°C.
- Hacka löken fint och vitlöken finare. Om du hinner – svetta lök och vitlök genomskinliga i lite olivolja i en stor gryta (om du inte hinner, strunta i det). Ta från värmen.
- Skala och tärna potatisen fint och lägg på löken.
- Stycka kycklingen i 4 – 6 bitar, ta bort skinnet och lägg kycklingdelarna ovanpå lök och potatis.
- Tvätta och riv med lätt hand zesten (bara det yttersta gula skalet) av citroner och apelsin och strö över kycklingen. Salta och peppra generöst. Pressa över saften från apelsinen och den ena citronen.
- Tärna auberginen fint och lägg ovanpå. Toppa med tomaterna och ringla över generöst med olivolja. Salta och peppra en gång till.
- Lägg lock på grytan, ställ in i ugnen och glöm bort alltsammans i 2 timmar eller mer (kycklingen kokar klart i vätskan från grönsakerna, magiskt bara det).
- Ta ut, red av med kokosmjölk (bara den fasta kokosgrädden) och tillsätt avspolade kikärter.
- Rosta kardemumman i torr stekpanna, krossa i mortel och tillsätt. Rör försiktigt runt så att allt blandar sig och smaka av grytan med salt och massor av nymalen svartpeppar. Värm upp en sista gång på spisen och servera med bröd eller brunt ris eller couscous.
Kommentarer
och det fina med bra mat är att man aldrig glömmer den!
Ah. Naturligtvis.
Haha. Ja. Stödlinjer har ju alltid tagit gurka till nya högder. Gör grytan – den är inte jättesnygg men god och fin i smakerna. Tycker man att det är jobbigt att det kan dyka upp ett litet kycklingben här och där får man väl bena ur brösten först.
Bilden tog jag med min arbetskamrats kamera. Hon har en likadan.
Jo, hon är saligen hädangången. Men jag kan göra ett försök: I december. Det är där den är.
Jag är ledsen att behöva säga det här, på bloggen, men Saida är tyvärr bortgången sedan flera år.
Hoppas du hittar den. Kameran.
Oj, nu såg jag också vålnaden i tekannan. Vet inte vad jag ska tro. Är det Saida?
Kameran är fortfarande borta.
Ja Emil O, en kopp starkt kaffe, hembakt mjuk kryddig pepparkaka och Lottas blogg är en lisa för en förvridet trött och pms:ig mammasjäl (och kall!), som idag rytit minst en gång för mycket åt de små. Nu tjugo minuters vila, påtår, sedan rejset igen med dagishämtning och actioneftermiddag/kväll.
Tack Lotta - då håller jag ut och väntar!
Det fina med dålig mat är att man kan äta den och glömma den. Det kommer nya chanser hela tiden. Inget att bekymra sig om. Framtiden är sannolikt strösslad med nakenhavre, franska ostar och präktiga långkok. Det är min fasta övertygelse.
Ja så kan man ju göra med en kyckling. Det hade jag inte kommit på själv. Måste copy-pasta in receptet i mitt osorterade arkiv där det får ligga och vänta på tillagning. Rätten på skärmen med lime, koriander, stödlinjer och gurka ser ju också smarrig ut.
Hur tog du bilden på lunchen utan din kamera? Kan det möjligtvis vara den mörka vålnaden vars reflektion jag tycker mig se i tekannan som stulit kameran?
Tomas: Jo, utan barnen kunde jag också "gröta till det" men nu är det mer lagat och varmt som gäller varje dag när det hungras runt kjolarna och maten ska mätta väl och helst snabbt. Gröt äter vi ibland till frukost och då känns det som att lunchgröt skulle bli frukost nummer två, liksom. Så i den situationen jublar men åt goda, vällagade rester (rester har blivit min nya vardagskärlek, så främmande de krav man hade förr), där kanske inte pizza kvalar in i den fina serien men där en Biff Bourgogne från söndagskalaset kan få vilken tisdag som helst att skimra. Och sant moderligt lägger jag de bästa bitarna/resterna åt barnen och värmer Findus-lådor till mig själv när det inte räcker...
Gonatt på er!
Men äter man sin sorgliga lunch på så fint porslin och i sällskap av en så fin tekanna (vill ha!) blir den kanske lite mindre sorglig?
Sant. Men ändå. Kolla äggen. Så kärlekslöst och fattigt. Får media korn på det här är min trovärdighet som en av landets glammigare matprofiler historia.
blir lite rädd att tekannan kanske är en sådan där intenet-meme där du visar upp dig utan kläder. *tittar noga*, ser inget - andas ut.
Nämen jag tycker att dina ägg ser ganska glada ut - här har ätists sorgligare idag, håll i dig nu, uppvärmd pizza från i fredag av sorten "Fyra ostar". Därtill gav jag tvååringen detsamma också, i och för sig med morotsstavar, majs och paprika vid sidan av. Varv hon mest åt just pizzan och majsen. Alltså salt, sött och vitt bröd, dietisternas dröm. Så ro hit med dina ägg bara!( till mitt försvar kan jag säga att vi lagade mustig, riktig och viktig köttgryta igår).
Kram!
ps. Glor efter den där länken direkt till bokhandlarna varje dag...visst kommer den snart? (ingen stress
Alltså – det ÄR ju rätt tråkigt att äta lunch ute. Spelar ingen roll var man jobbar, man lessnar ändå på att dra på sig jackan, klampa ut i snön och börja leta efter något ställe där man utan överdrivet köande kan få byta sin hundring mot en tallrik penne med lite sås på.
Något jag däremot aldrig lyckats tröttna på är kylskåpskall pizza från igår. Det är en delikatess.
Länken åker upp och fram vilken dag som helst nu. Håll ut!
Och Jorma – var inte orolig. Vi jobbade i baddräkt ett tag i somras men nu är alla kläder på igen. Speciellt när vi äter.
Tekannevåldnaden var ju fantastisk! Skratt och denna blogg är som lök och matlagning, magiskt riktig kombination.
Som dina vakna bloggläsare redan har påpekat så kikar Saida numera ned på oss från himlen, men hennes dotter ska ha ärvt förmågan att hitta försvunna kameror. Sol Brith Rönnqvist heter hon, och numret är numera fixat: 0921-63051
Jag ringer genast. Tusen, tusen tack.
Ps. Kul att du gillar KALL pizza Lotta - trodde jag skulle få verbalt smisk från matproffset med mina uppvärmda slamsor...
Luncherna i stan framstår för förortsbon som en skön hägring när mina luncher handlar om att gå från datorn i vardagsrummet till kylen/frysen och gräva. Men jag vet vad du menar, när jag jobbade där inne blev man ändå lite trött på bönsalladerna och strimlad vitkål eller "mötessalladen", som du så fint porträtterat tidigare.
Men just nu framstår en stor fläkig mötessallad som höjden av lyx, särskilt efter en Finduslåda (2 för 45:- på Coop) med Ola Lauritzon på framsidan. Huga. Nej, inte ens Olas GI-renommé lyfte denna anrättning. Den förpassas till Landet Brunssås granskning...
Precis. Och OM man ändå glömmer den också – så kommer det nya chanser, lika fina, hela tiden.
Men, Carina - vad äter du till lunch egentligen? I mitt tycke, är man ensam hemmavid en dag blir lunchen något enkelt som en tallrik havregrynsgröt och ett ägg eller liknande. Snabbt, enkelt, gott och nyttigt. Sedan lägger man mer kraft på middagen som man förhoppningsvis kan delar med någon.
eller för den delen, ser till att göra matlåda, dvs äta rester.
okej, alla gillar inte gröt och dessa färdigrätter kan ha sin plats. Jag har varit där jag med...
Lotta, någon framgång med kameran?
Hoppas du upptäckte skalbiten som satt kvar på ägget innan du började tugga.
Kameran är återfunnen, det är ju december idag. Den låg i garderoben. I den låda jag redan genomsökt tre gånger.
Lunchen har jag glömt.
Nu har du ju redan märkt det Lotta, men jag tror nog att Saida jobbar även lite från andra sidan. Jag efterlyste henne via FB när min stektermometer varit borta i fyra månader och se! två timmar senare låg den precis där jag letat alla gånger jag letat innan!
Nu provlagar jag denna. 10 minuter kvar i ugnen, kardemumman är mortlad och väntar. Åtekommer med rapport...
... och den blev j-ligt god! Även om jag bytte ut en av potatisarna mot tre jordärtskockor. (Låter som en provlagare i Buffé).
Tycker du verkar snäppet vassare än provlagarna i Buffé. Heja dig!
Huga! Det här var inte bra. Budskapet om kamerans återfinnande har i princip gjort mig stum av profetisk ångest över att vad än jag säger så finns en överhängande risk att det kommer att bli verklighet. :-)
Jag håller mig till presens: Kul att kameran är tillbaka så att livet numer innehåller ett foto av uppäten soppa!
Själv gläds jag mig dig som har Gåvan.
Skådebröd med tarfvlig stuns. Min anrättning Estomacs de dinde à l’ambassadrice har mer kraft.
Sidor