Lammfärsbiffar med feta och röd pesto
När jag var liten var Storstrut den största, dyraste och mest dekadenta glassen. Storstrut var så stor att barn inte ansågs kunna hantera den, så utmanande tilltagen att endast ett begränsat antal hedonister och lebemän ville köpa den. Storstrut var så mycket glass på en gång att man var tvungen att äta den sittande på bänken invid glasskiosken. Efteråt dröjde man sig kvar för att torka munnen med servetter och tänka över det som hänt. Ibland funderar jag över den förvandling det kommersiella landskapet för glass genomgått sedan Storstruts glansdagar. När blev Storstrut en jämförelsevis liten glass? När ersattes glassarna av glass med dagens frusna godis, sylt, sås och småkakor utblandade med glass? Började kartan ritas om redan med den där underliga nougatknölen i TipTop? Och väntar oss samma utveckling vad gäller lammfärsbiffar om ingen ropar stopp här och nu?
Lammfärsbiffar med feta och röd pesto
Receptmakare: Lotta Lundgren
Portioner: 4 – 5
Tid: 35 minuter
- en klase körsbärstomater
- 1 liten burk röd pesto (100 g)
- 1 dl ströbröd (helst panko)
- 1/2 tsk kanel, mald
- 2 vitlöksklyftor, rivna
- 1 citron, zesten av
- 150 g fetaost, äkta grekisk Mevgal, Delia eller Zeta i nämnd ordning
- 400 g lammfärs
- salt och peppar
- Lägg tomaterna på en plåt och sätt in i ugnen på 175°C.
- Blanda pesto med ströbröd och låt svälla ett par minuter.
- Tillsätt kanel, riven vitlök, citronzest, smulad feta och lammfärs. Salta och peppra och rör väl (jag använder alltid händerna, det tycker jag är trevligt).
- Forma till knubbiga biffar och stek i smör tills de fått lite färg och yta på båda sidor. Överför efter hand till plåten i ugnen. Låt biffarna steka klart i ugn, knappt 10 minuter.
- Servera med kokt potatis eller klyftpotatis, couscous eller bulgur, turkisk yoghurt, citronklyftor, oliver och de ugsbakade tomaterna.
Kommentarer
Lotta och Anders: jag rodnar av berömmet, tack!
Oskar: jag bröt ihop av din felskrivning, den var otroligt rolig! Klax låter som ngn slags skriftlig ljudillustraion i en Don Martin-strip :)
Nu så! När jag växte upp på -60 -70-talet på en gård på landet, levde vi naturligtvis mycket på vad gården gav i form av kött (griskött och vilt), frukt och grönsaker. Mjölk köpte vi länge av granngården, vi hämtade i aluminiumflaskor med lock,två åt gången, de rymde kanske 2 liter. Mjölken hälldes upp i tillbringare och förvarades i kylen. Den flaskan som inte hälldes upp ställdes ner i källaren eller, om det inte var sommar, ute på verandan. Vad jag minns fick vi dricka så mycket mjölk vi ville. Saft kokades av vinbär, klarbär och nån lycklig gång gjorde mamma rårörd jordgubbssaft som var underbar. På vintern drack vi sommarens saft och på sommaren drack vi apelsinsaft som hade kokats under vinter. Saft ransonerades till 2-3 glas om dan.
Och maten. Största målet mitt på dagen, middagen. Kalops, köttbullar, griskött i alla former. Vilt i alla former. När vi åt hargryta eller fågel som duva och and fick man vara observant på hagel i maten. Rådjur och älg i alla former. Grisfötter (jodå) med skalpotatis och rödbetor. Kokt tunga (ja) med currysås och ris. Hemgjord pölsa på älg, knaperstekt med lingon. Vad gjordes pölsa av, älgmule? Måste fråga...
Köpt(!) kalvsylta med rödbetor och potatis. Hemgjord fläskkorv. Ett säkert tecken på att våren hade kommit var att vi plötsligt en dag fick köpt frukostkorv delad på längden och sen i kvartar, stekt, med potatismos och den första gräslöken som kommit upp klippt över moset, och två tomatklyftor var.
Det var alltid knäckebröd till maten, men man fick inte ta för mycket smör på, något annat pålägg förekom inte. Jag minns när jag var hemma hos en kompis (det var glest med lekkamrater i avfolkningsbygd) och de åt förstås likadan mat som vi, men de hade även ost på knäckebrödet när de åt middag. Jag tyckte det var nästan ofattbart lyxigt!
Aldrig mjuk bröd till maten. När det var pålägg, dvs vid frukost och kvällsmat, fick man inte ta hur mycket som helst. Två skivor ost eller två korvskivor, inte mer. Att ta två pålägg som t ex ost OCH skinka var totalförbjudet. OT: när jag flyttade till västkusten i vuxen ålder stötte jag på ett underbart ord: tvesovla. När man tvesovlar tar man två pålägg samtidigt.
Trots att det liksom alltid FANNS mat och mycket mat, mamma lagade alltid stora satser av allt och frös in, så fick vi inte äta stora portioner. Tillbehör som gelé, lingon och äpplemos ransonerades också. Efterrätternas krämer, inlagda frukter, fruktsoppa eller (oh, salighet) glass, var också ransonerat. Köpta fiskpinnar fick vi ibland (måste väl ha varit den allra första frysta färdigmaten?) då tilldelades två pinnar till barnen och fyra till vuxna. Kokt potatis och citronklyfta till. Ingen sås. Sparsamt med sås över huvud taget, oftast var det sky. Gräddsås till älgstek förstås, men nästan aldrig grädde i fläsk-eller viltgrytorna, då var det sky. Till mald leverbiff eller vanlig pannbiff var det ofta ingen sky ens, utan lingon.
Frukt som äpple, päron, plommon och klarbär fanns i trädgården och det fick vi ju förstås ta när vi ville. Mitt favoritäpple är än idag Åkerö. Jag minns också tydligt att mamma varje morgon under vinterhalvåret antingen pressade apelsiner så vi tre barn fick varsitt glas juice, eller delade grapefrukt i halvor och "skinnade" klyftorna så vi fick en halva var med liiite socker på att äta med sked.
Någon överkonsumtion var det alltså inte frågan om på något vis. Det var ju rejäl mat lagad från grunden av löjligt närproducerade råvaror i bestämda och i vissa fall nästan snåla ransoner. Gräddstint och smörbemängt var det inte heller. Creme Fraiche fanns ju inte och vanlig grädde var lite lyxigt och användes med måtta.
Nu blev detta pinsamt långt, jag skulle kunna fortsätta och fortsätta känner jag. Måttfull som jag är så lägger jag ihop besticken, torkar mig runt munnen och tackar för mig sålänge :)
Illustration menar jag förstås...
Hej, kul att du är tillbaka från semestern!
Mina barndomsminnen, som iofs mest handlar om 90-talet, som involverar mer spartanska förhållanden består mest av tältsemestrar i europa. Triangia-kök, fältstolar och bord, plasttallrikar och tortellini vid vägkanten. Men det var kul!
Men angående överkonsumtion så håller jag med om att det kan bli ganska överdrivet, jag har själv varit en av dom som åt otroligt stora portioner. Numer så har jag lärt mig att det oftast räcker med 100g protein-bas per person.
Angående glass så tycker jag fortfarande att Ben & Jerrys är bäst, dock har dom underliga smaker som inte alltid tilltalar om man vill ha något enkelt. Hansens passar dock bra i dessa fall, men tycker nog att B&J egentligen gör godare glass. Sen har jag försökt att tycka om Österhagens glass men hur ekologisk och e-nummerfri den än är så tycker jag att den helt enkelt inte är god nog för att vara värd att köpas.
Sist men inte minst, välkommen tillbaka Lotta! Du har varit saknad.
Det kan inte bli för långt! Mer! Mer!
Det här är så fantastiskt intressant, är det inte? Hur Sverige gick från 33 cl Trocadero till 1, 5 liters Colaflaskor med 200 g Esterella Grillchips fredag OCH lördag.
Hemma hos oss satt vi alltid och åt lite knäckebröd och drack ett varsitt glas mjölk innan maten så att vi inte skulle äta för mycket sen.
När upphörde grillkycklingen räcka till fyra personer och blev en angelägenhet för två?
När jag lagar mat med lammfärs anger jag alltid 400 g som mått eftersom färsen brukar förpackas så. Nu har jag upptäckt att min butik gått över till förpackningar om 500 g. Bara sådär. En liten förändring för mig. En enorm förändring sett till hela landet.
Är det kanske så att just vi som växte upp med all den här måttfullheten inte kan få nog idag?
Klan...
Storstrut borde anmälas till DO precis som Nogger Black. Syftar ju på en gammal hederstitel inom Ku Klux Klax.
jisses
Tack för det! Som ni märker har jag hunnit med en del glass.
Som tur är tycker jag att glassutvecklingen har gått åt rätt håll. Det var ett sorgligt lågkvalitativt glassutbud i Sverige när man var liten. Lyckligtvis visste man inte bättre.
Tror inte att jag längtar tillbaka till den klassiska pannbiffen heller. Det här låter mycket gott och påminner lite om din enkla moussaka jag provade att laga tidigare. Den rätten är nog en av de bästa jag har provat vad gäller arbetsinsats i förhållande till resultat.
Om du gillade moussakan ska du prova det här receptet också. Det är skamligt enkelt och mycket gott.
Jag har aldrig gillat burkpesto på pasta. Men blandad i färs blir det fantastiskt.
Jag blir otroligt glad när du skriver om resultat i förhållande till arbetsinsats. Det är precis sådan mat jag vill att hemmafrun ska representera.
Det finns inga riktiga mormödrar längre, de som alltid köpte Puckstång vanilj och hade med sig Fazers gröna kulor som godis. När tanterna som köpte tablettaskarna med Emser och Zig-Zag försvann, där började förfallet. Dock finns det många pappor kvar som vägrar äta lamm eftersom det smakar kofta. Så är det bara. Kofta.
Storstrutens extravagans överträffades för min del bara av att man en gång om året eller så fick äta Pipersglass. Det var som glass från en annan planet. Glass på riktigt. Inte Konsums apelsinpinnar med chokladtopp, eller som när vissa fick för sig att den djupfrysta Kalle Anka-juicen kunde ätas som glass.
Vilken fin kommentar. Tänk om de där papporna kunde begripa att koftsmaken helt försvinner med lite kanel. Fast å andra sidan, varför ska man hålla på och ändra överallt och hela tiden?
Hemma hos oss var glass lika med den ljusgröna melonglassen ur KF:s Blåvitt-serie. Den åt vi jämt. Jag kan inte begripa varför.
En gång köpte mamma ett litet set plastformar för infrysning av egen isglass. Som man gjorde på helt vanlig blandsaft.
Jag kan bli så rörd när jag tänker på 70-talet. Måttligheten. Hur en familj på sex personer kunde smörja kråset på en liten fryskyckling med kokt ris och en tomatklyfta till det.
Måttligheten i hur man festade till det med en 33-centiliters läsk (Trocadero någon?) och satte på en sån där liten plastkapsyl och SPARADE hälften till nästa dag.
Åh, jag älskar dina recept och ditt sätt att skriva. Även jag minns den gamla måttfulla tiden med en nostalgisk känsla. När syrran och jag delade på en 33 cl passionsfruktsläsk upphämtad ur farmor och farfars jordkällare.
Den var god den där med passionsfrukt.
Och vad trevligt att vara älskad!
Oh ja, Trocadero! :) Den enda läsk jag forfarande dricker med behållning. (Ginger Ale klassificeras väl som groggvirke snarare än läsk i det här landet?!)
Huvva, det var en OT-kommentar som hette duga. Jag får botgöra det genom att instämma med Andreas hyllning till fuskmoussakan. Provade den med skockor andra gången och tror att jag gillade den versionen ännu bättre.
Pannbiff till middag ikväll kanske?
Fuskmoussakan. Mitt stora genombrott som receptmakare. Alla gillar den. Jag med.
Ang måttfullheten när man var liten - jag som var barn och tonåring på 60-70-talet har starka minnen av detta. Uppväxt på en gård på landet behöver inte alls betyda omåttligt ätande. Vi åt frukost, middag (kl 12, ALLTID kl 12) och kvällsmat. Lunch "fanns" inte. Största målet mitt på dagen alltså, lagad mat, mjölk, knäckebröd och ofta en efterrätt (kräm). Förmiddagskaffe kl 9, eftermiddagskaffe kl 15, båda gångerna med lite kaffebröd till. Man fick ta en bulle om dagen, inte mer. Kvällsmaten var något lätt, nyponsoppa, omelett, soppa kanske. Regelbundenheten rutade in dagen. Läsk fick man på söndagar och visst var det ofta Trocadero, men också Champis, fruktsoda, citronsoda. En 33cl flaska som delades med bror på millimetern. Och maten sen då...men det får nog bli en annan gång, annars blir detta alldeles för långt.
Förr fanns det lördagsgodis – och då var det bannemej lördagsgodis. Man åt godis en gång i veckan, och det var en tant bakom en disk som tålmodigt hade plockat ihop påsen – "jag tar en salt groda, nej förresten, ta ett flygande tefat, och sedan tar jag...".
När introducerades plockgodiset i snabbköpen?
Det är mycket möjligt att det var det gråa sjuttiotalet som fått oss att gå över till – i alla avseenden – amerikanska storlekar. Jag tror på den teorin.
"You were lucky. We lived for three months in a paper bag in a septic tank. We used to have to get up at six in the morning, clean the paper bag, eat a crust of stale bread, go to work down t' mill, fourteen hours a day, week-in week-out, for sixpence a week, and when we got home our Dad would thrash us to sleep wi' his belt."
Lotta, hinner ej idag, och icke i morgon men på lördag skriver jag långt om maten och måttfullheten på -60 och -70-talet. OK?
Claes: Du hann före mig.
"I had to get up in the morning at ten o'clock at night half an hour before I went to bed, drink a cup of sulphuric acid, work twenty-nine hours a day down mill, and pay mill owner for permission to come to work, and when we got home, our Dad and our mother would kill us and dance about on our graves singing Hallelujah."
"And you try and tell the young people of today that ..... they won't believe you. "
När vi var smà àkte vi alltid till Sverige under sommaren för att hälsa pà skànska mammas släkt. Min franska pappa som inte kunde sà mycket svenska och inte kunde uttala 4 konsonnanter i sträck beställde alltid en stor trut hos glasstanten (till svenska kusinernas stora glädje).:-D
Haha. Ni är bäst. Hela bunten.
Underbart Hazelnut! Tack för den sköna läsupplevelsen på morgonkvisten. Mycket kändes igen även om jag är uppväxt i en småstad.
Åh Gud, jag kan bara instämma. Vilken text!
Alltså, det är ju något med mat och beskrivningar av mat som kan förflytta en genom tid på ett sätt som ingenting annat. Tack söta Gerd för att jag, vi, fick sitta med vid ditt matbord en stund.
Ooh! Vilken underbar blogg!
Lammfärsbiffarna får det att vattnas i munnen, bara av att läsa om dem.
Härliga kommentarer oxå. Det känns som att jag kommit hem till någons mysiga soffa å får sitta med å tjuvlyssna på ett kompisgäng :)
Håller med om att det är fantastiskt att kunna resa i matminnen!
Här kommer några av mina minnen..
Min mamma var dagmamma och farmor å farfar var bönder. Varje sommar/höst var vi ute å plockade bär i mängder, dels för hemmabruk, dels för att dryga ut dagskassan med.(När vi skulle åka ut i skogen stannade vi alltid å köpte en påse kolor i den lilla konsum-butiken, som pappa delade ut till oss när han ansåg att så behövdes) Alltså fanns det alltid blåbärssylt, hjortronsylt å jordgubbssylt. Även rabarbersaft och vinbärssaft. Allt kokat av mamma.
(Gissa vem som ränner runt i skogen i dagarna å plockar för brinnande livet:)- måste ju föra vidare traditionen till egna ungarna.)
Varje onsdagkväll kokade mamma en jättekastrull med ärtsoppa å så stod hon å stekte pannkakor till oss tre ungar + dagbarnen innan torsdag lunch.
En gång i veckan brukade hon även göra ett storkok
köttfärssås som så klart var fantastisk.
Annan mat jag minns är torsk i äggsås, fiskpinnarna :), fiskbullar i hemgjord kaviarsås, pannbiff, kalopps å så pappas supergoda "biff a la lindström".
På somrarna grillade vi alltid älgkött med marinad som håller än och åt med potatisgratäng å grönsallad.
Jag är född -79 så mina uppväxtår är väl åttio- å nittiotal men jag minns i alla fall sparsamheten i mycket ung ålder. (Sedan slog pizzan å coca-colan till med all kraft.)
Nuförtiden är jag tack å lov gift med en matpassionerad kock som jag kan återuppleva matminnena med.
Tack vare honom upptäckte jag denna härliga sida!
Fridens å god natt på er!
Ps: Jag inbillar mig att det var i samband med reklam å utökad tillgång till tv som omåttligheten bröt ut.. kan det va så enkelt?:Ds
Åh Lotta! Du är så rolig att jag gråter här framför min dator. Det händer bara då och då, men det är alltid du som är orsaken. Tack-tack! (Fortsätt!)
Du gör min dag.
Fast grejen med Storstruten (och senare TipTop, Lakritspuck, och värst av alla, Magnum -- ja, nästan alla glassar) är väl att GB FAKTISKT KRYMPTE dem, pö om pö, efter något år (och antagligen blev de även här allt fräckare, så att det dröjde allt färre år efter introduktionen innan de började krympa dem).
Hmm, när man tänker efter, är det kanske DET som har fått folk att tro att man måste ha allt mer av allt? Då vore det ju på riktigt Storstrutens fel, men inte som du tror genom att den var så stor, utan tvärtom!
Men var det verkligen glassen som krympte, eller var det vi som växte? All verkade ju vara så stort när man var sisådär 7-8 år. Stor Struten syntes som en olympisk fackla minst sagt.
Helt fantastiska biffar!
Sidor