Så idag är det Internationella kvinnodagen. Förra året kom min dotter hem från skolan och berättade att alla pojkar uppmanats att vara extra "snälla" mot flickorna just denna dag, och även om det var välment gjorde det mig irriterad. Jag tycker det är olyckligt att det ska behövas en kvinnodag överhuvudtaget och känner mig lite provocerad av gratulationer den 8 mars, det plockar fram min frustration över diskrimineringen mot mitt kön. För visst angår den mig även om jag i sammanhanget  är att betrakta som ytterst privilegierad: jag bor i Sverige, ser skandinavisk ut och fastnar därför inte i Reva-kontroller, är egen företagare och lever i ett  jämställt förhållande. Diskriminering av kvinnor som grupp är något vi alla känner till; somliga väljer att prata om det, andra att inte göra det. "Kvinna är inte något man föds till, det är något man blir", enligt Simone de Beauvoir. Förmodligen gäller samma sak med feminism. Förstår du inte varför du behöver vara feminist har du inte förstått den rådande könsmaktsordningen, och den blir vi alla varse förr eller senare. Åtminstone om du är kvinna.

Jag växte upp i ganska radikala kretsar i 70-talets Lund och för mina studerande föräldrar var jämställdhetsfrågan så självklar att jag aldrig funderade på att det (i Sverige) fanns andra synsätt. Att det var en internationell fråga visste jag ju, diskussionerna som pågick hemma och dagisfröknar och andra vuxna i min närhet spelade i proggbandet Röda Bönor (jag höll deras svenska översättning av La Lega som favoritlåt vid sex års ålder). Så inte kändes det i tonåren som om det var min uppgift att sparka in några dörrar. Fanns det några kvar att sparka upp? undrade jag i min enfald. Var inte vi alla totalt jämställda redan, i och med medvetenheten, och var det inte bara upp till individen att att utifrån detta forma sitt eget liv, oavsett kön?

Vad jag inte förstod då var att dessa självklarheter också kunde vara provocerande: att tro att du som kvinna hade rätt att bete dig som en man. På mitt första jobb på en manligt dominerad arbetsplats (jag var enda tjejen där och bara sexton år) blev det en snabb uppdelning mellan de som såg mig som en arbetskamrat och de som såg mig som ett stycke fruntimmer. "Är du inte snäll så skruvar vi av sadeln på cykeln", skrockade de vänligt. Men jag blev ändå ganska tagen, för jag hade aldrig begrundat min könstillhörighet på det viset att den kunde bestraffas.

En kollega tröstade mig: "Så här är det, Anna; alla här börjar på noll, sedan är det upp till var och en att höja sig. Men det gäller inte för oss, för jag är utlänning och du är kvinna. Vi båda börjar på minus och måste bevisa att vi kan ta oss upp på noll innan vi kan gå vidare."
Så småningom började fler tjejer där och klimatet förändrades. Jag lärde mig att ge igen, att knäppa på jargong som skydd och sorgligt nog hur jag genom att spela ut en "flickigare", ofarlig framtoning kunde uppväga mitt medfödda minus (och som jag med en rysning känner igen i tv-aktuella Girls) .

Det givetvis många kvinnor som fått utstå betydligt grövre kränkningar än jag, men när man första gången inser att man är förfördelad utifrån sin könstillhörighet är det faktiskt en form av sorg. Och vetskapen ger upphov till frågor: Hur mycket har mitt liv präglats av att jag är kvinna och inte man? Hade jag ens gjort det jag gör, hade mina val och min yrkeskarriär varit annorlunda? Det kommer jag aldrig få veta. Att vara en driven person upplevs inte alltid lika positivt "dådkraftigt" om du är kvinna som om du är man, tydligt illustrerat av de kvinnofientliga påhoppen i Uppdrag granskning. Men en sak är jag säker på: Jag kommer att lära mina barn att vi är jämställda, men aldrig få dem att tro på illusionen av att vi redan lever i ett jämställt samhälle. Det återstår alltför mycket.

Och så ett tillägg som borde kommit högre upp i texten: Det är skillnad på att gratulera och att uppmärksamma. Vill du uppmärksamma det internationella i kvinnofrågan på Internationella kvinnodagen, stöd då kvinnors möjlighet att resa sig ur förtryck och fattigdom genom att bli lånegivare på till exempel Kiva, bidra till Svenska Hungerprojektet eller flickors skolgång i Nepal.

Röd bönsoppa med vitlök, ancho, citron & rosmarin

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 2 koppar

Tid: knappt 10 minuter

Den här löjligt enkla soppan har tillkommit under februari månads eländighet, det var så länge sedan jag var helt frisk att jag nästan glömt hur det känns. Soppan är mild och stark på en och samma gång, citronen får den att piggna till - förhoppningsvis gör du det med.

• 1 burk röda kidneybönor (Saltå kvarns eko, 400 g)
• 1 schalottenlök
• 2 vitlöksklyftor
• 3 dl grönsaksbuljong (Renée Voltaires)
• 2 tsk smulad anchochili
• 1 skvätt citronsaft
• 1 tsk färsk, repad rosmarin
• olivolja till stekning

1. Finhacka schalottenlök och vitlök. Stek dem mjuka i lite olivolja och tillsätt chilin och rosmarinen i kastrullen.
2. Häll vätskan av bönorna och skölj dem med kallt vatten i ett durkslag. Häll ner bönorna bland löken och rör om.
3. Tillsätt 3 dl grönsaksbuljong av någon sort du tycker om och låt koka upp.
4. Mixa soppan helt slät med stav eller i kannmixer. Den reder sig själv och blir skummig och lätt. Smaka av med citronsaft, men var försiktig med saltet i och med att buljongen redan tillför sälta. Servera ångande varm för rossliga luftrör.