Taffel

Men herregud vad jag gillar getter. Jag har inte ätit dom och jag har klappat dom alldeles för sällan, men jag menar mjölken. MJÖLKEN. Detta unikum av smak. Nu har jag en sådan ofantlig tur att mitt i min mjölkproteinsallergi/komjölksaversion är jag en av de som klarar av att äta mindre mängder mjölkprodukter av får, buffel och get. Dessutom har getmjölk SJUKT bra egenskaper rent generellt och är mer klimatsmart och lättsmält än komjölk (observera att jag inte är science här nu utan du får googla vidare själv om jag tände till din nördtråd).

Sojabönor innehåller mer protein än kött och ägg, så sojamjölk och sojamjöl funkar i många fall prima som en bindare i mat när du inte vill ha (eller glömt att handla) ägg - tex majonnäs! Den blir dessutom mjukare och smakar mindre fett vilket är bra för mayojunkies som jag som gärna vill äta så mycket majo som möjligt men ej pallar när det kommer till konventionella äggbaserade majonnäser då de ofta ger effekten av att äta en sked vispat smör (som ju också är gott men aningens övermäktigt).

Vi hade massa jordgubbar hemma som jag tänkte grilla men eftersom jag inte riktigt gillar jordgubbar kuppade jag mig själv undermedvetet och lät jordgubbarna bli för gamla så jag fick slänga dem. Alltså kom druvan in i matchen istället och bidrog med en himla god smak som passade finfint till stekost och örter. För en snabb lunch kan du strunta i potatisen och äta som sallad med lantbröd.

Ni kanske minns beurre blanc som den där såsen man får/gör ibland till fisk eller pocherade grönsaker som smakar syrligt fett men som inte är mycket roligare än så (förlåt alla franska kockar någonsin amen). Om klassisk beurre blanc är en traditionell pappa med beige rock och portfölj, är den fluffiga dippversionen samma pappa fast med New Balance sneakers och flanellskjorta. Lite tillfulat avslappnad med andra ord. Såsen tillagas på klassiskt Julia Child-vis varefter man antingen äter den som den är eller låter den svalna varpå man mixar upp den till en fluffig smördipp.