Taffel

Nya maträttsnamn i vår tid saknar personlighet. Istället sker namngivningen efter rättens ingredienser (t.ex. piggvar, bea, grön sparris) eller dess typ (t.ex hamburgare). Men så var det inte förr. Från 1800-talets mitt fram till sent 1900-tal fick finare maträtter bära namn efter många män (som Tournedos Rossini och Oxfilé Wellington), efter manliga bravader (Kyckling Marengo) men också utifrån manliga yrken som sjömansbiff, glasmästarsill och bondomelett. Men varför är det så få rätter som fått namn efter kvinnor, kvinnliga yrken och kvinnliga stordåd? 

När andra maträtter begåvats med sina temadagar som Kanelbullens dag den 4 oktober, Tedagen den 15 december och Internationella pizzadagen den 1 januari, upptäcker jag till min förskräckelse att syltan helt glömts bort. Denna fantastiska maträtt som håller nere svinnet, och som med sitt ytterligt välsmakande dallriga gelé gör spretiga köttbitar till en ny helhet. För alla oss som ser fram mot en av årets gastronomiska höjdpunkter är det bäst att dyka ner i gamla kokböcker för att få rätt receptur. Oombedd och på eget bevåg utser jag härmed 23 december till Syltans dag! 

Uteätande och utedrickande har vi sysslat med i det här landet sedan mdeletiden. Men kanske har det aldrig varit mer omfattande och varierat än vad det är idag? I den nya boken "Från Krog till krog; Svenskt uteätande under 700 år" går författarna Richard Tellström och Håkan Jönsson igenom mängder av uteätarställen, från medeltidens ölbodar och tavernor, till de många ölkrogarna med sitt stora utbud av både inhemskt och importerat öl och förstås all färdigmat som folk i städerna köpte med sig hem från gårkök, spiskvarter och traktörställen. Under 1800-talets mitt börjar ett nytt umgäng ta form när uteätarställen som kaféer och restaruanger tas in till Sverige.

LÄS NY EDIT LÄNGST NED I DETTA BLOGGINLÄGG INNAN DU LÄSER MIN TEXT NEDAN. ANNARS BLIR DET FEL. /Richard