Taffel

En av de första rapporterna om den svenska matkulturens förändring under Corona-pandemin våren 2020 har kommit. Jag har kommenterat, analyserat och syntetiserat siffror från ICA, och på länken nedan finner man rapporten. Statistiken kommer dels från ICAs receptsökningssajt, dels ICAs försäljning under mars-maj 2020, och är i jämförelse med motsvarande period 2019. Många sökningar på recept för hur man gör hasselbackspotatis, äggstanning och kålpudding. Hög försäljningsökning på pölsa på burk, lök men också en förskjutning i inköpen från färska bär till frysta dito. Plus en massa annat intressant! 

Kan man vara varannandagsvegan? Eller en vegetarian som äter kött, fisk och ost ibland? Och kan en vegan äta ekologiska grönsaker? I vår tid används väldefinierade dietbegrepp ofta lite hipp som happ. Det som framställs som ett genomtänkt etiskt ställningstagande, visar sig vid närmare granskning vara en smakpreferens och lust. Som att gilla en del rätter i det italienska köket men inte andra. När dieter handlar om vad man känner för dagen kan det finnas anledning att stanna upp och ställa frågan: Vilken livsmedelsvärld vill jag vara med och skapa efter Corona-pandemin?

Redan efter tre veckor med Corona-epidemin går det att se förändringar i den svenska matkulturen, hur människor lagar mat men också handlar och äter ute. Att krisen frammanar andra värderingar än de vi hade bara för 6-8 veckor sedan är tydligt. Med en historisk blick finns i stort sett inget liknande fredstida händelseförlopp att jämföra med. Tidigare har vanligen en sviktande ekonomi förändrat matkulturen. Nu är det istället regeringar och myndigheter som stänger ned handel, nöjesliv och begränsar medborgarens rörelsefrihet. Vi har raskt klivit in en krismatkultur, men hur ser den ut där hemma?

Nya maträttsnamn i vår tid saknar personlighet. Istället sker namngivningen efter rättens ingredienser (t.ex. piggvar, bea, grön sparris) eller dess typ (t.ex hamburgare). Men så var det inte förr. Från 1800-talets mitt fram till sent 1900-tal fick finare maträtter bära namn efter många män (som Tournedos Rossini och Oxfilé Wellington), efter manliga bravader (Kyckling Marengo) men också utifrån manliga yrken som sjömansbiff, glasmästarsill och bondomelett. Men varför är det så få rätter som fått namn efter kvinnor, kvinnliga yrken och kvinnliga stordåd?