Taffel

Just nu bor jag i ett kök som inte är mitt. Köket är väldigt välutrustat när det ska räknas kastruller och vitt bruksporslin men det finns ett stort svart hål - knivarna. Hålet är inte så svart att det saknas knivar, de är bara j-ligt slöa. Så slöa att varje gång jag ska laga middag blir jag på lite dåligt humör. Dessutom är knivj-larna tunna sådana som ligger lätt i handen.  Så tills jag har fixat en vass kniv så håller jag matlagningen på en minimal nivå. Åtminstone hackandet. 

Om du tycker om att läsa om mat, så ska du läsa den här artikeln. Och dela den. För det här handlar om matjournalistikens framtid, eller för tusan, det handlar om all journalistiks framtid! Och det handlar om Din framtid som läsare, tittare och lyssnare. Men låt oss prata om matjournalistiken eftersom vi ändå befinner oss på Taffel.

Det är måndag, klockan har passerat lunch, mamman skriver om mat. Nånstans där slår det henne att hon även måste äta mat en gång till idag, med sin 2,5-åring. Vad i hela friden ska vi äta-ångesten slår till. Mamman börjar med att gräva där hon står, dvs i skåp och frys. Ett paket quinoa i skafferiet, några tortillabröd och en påse kokta belugalinser i frysen (mamman skickar en tacksam tanke till sitt präktiga men förutseende jag som gjort storkok och fryst in), ägg och en halv påse spenat i kylen - det kan bli nåt.