Naturligt vis är det en myt att alla lyckliga familjer är lika varandra. Om man bara skrapar på ytan finns där en lika intrikat som slitstark finmekanik av självbedrägerier, lögner, lojaliteter och tystnader som krävs för att iscensätta projektet som kallas lycka. I vår familj, som på många sätt skulle kunna kallas lycklig förenas vi av en stark gemensam självbild. En självbild vi putsar på varje högljudd familjemiddag där vi öppet diskuterar alla våra små fel för att på så sätt slippa konfronteras med de stora. Till exempel  år ovilja att se oss själva som annat än i grunden förträffliga personer.

Jag vill berätta om när den självbilden fick sig en spricka. Jag minns inte om jag var med vid själva händelsen. Så det här är som jag vill minnas det, förmodligen har det ganska lite med sanningen att göra. Men den sorts sanning som jag tummar på här har aldrig varit så viktig i vår familj. Nå:

Vi bodde i den stora röda trävillan i Äppelviken, på den tiden ganska vanliga människor medelklass bodde där. Det låter flottare än det var. Vi bodde i halva villan som vi fick hyra billigt av farfar medan mamma pluggade och pappa forskade. Vi åt mycket blodpudding och pölsa men vi hade sommarställe, skruttig bil och en vetskap om att det inte alltid skulle vara ont om pengar. Vi var trygga. I köket, där originalinredningen från 30-talet var målad två nyanser av lila, låg mammas egenhändigt tillverkade strumpbyxmattor på golvet av glipande plastkorksplattor. Det luktade ofta svagt av gas från den fossila spisen. Bredvid det spröjsade stora dubbelfönstret satt en åttkantig klocka vars tunna metalliska tickande fyllde hela köket. Och intill klockan en skylt: Hellre rik och frisk än fattig och sjuk.

Av någon anledning älskade vi den där skylten. Det var långt innan skojiga skyltar med putslustigheter var i var mans ägo. Den var vanvördig, visst, men alla visste ju att vi var en hyvens familj som röstade rätt och var engagerade i samhällsfrågor. Vi hade distans. Humor. Det är en annan av de orubbliga pelarna i vår självbild.

Ibland ringde det en man på vår dörr. Han ville dricka vatten hos oss. Fast han bara bodde ett par hus bort, som inneboende. han var manodepressiv. Som jag minns honom idag var han inte skrämmande. Smal, mörkhårig med rädda ögon som aldrig var stilla. Han såg aldrig riktigt ovårdad ut. Inte ens när han hade ett skov. Då rabblade han osammanhängande och sprang runt med det det viktigaste av sina ägodelar i en plastkasse. Han hade haft ett annat liv, mer likt vårt men förlorat det. Det här hände en av gångerna han var inne i köket. han drack vattnet i små häftiga klunkar. Pratade mellan dem. Blickarna for runt utan att få fäste. Så blev han tyst. Helt tyst. Pekade på skylten och sa med låg röst:

”Det där … Det där är inte roligt.”

Och det var det inte. Inte längre.

Jag tänker mig att det var tyst i köket några sekunder efter att mannen talat. Att det enda som hördes var den åttkantiga klockans vassa tickande. För det som gick sönder gjorde det ljudlöst. Kanske var det bara så att något började gå sönder. För vi tog inte ner skylten. Inte omedelbart. Det hade varit att erkänna något.

Tvärtom blev mannens reaktion inför skylten ytterligare en anekdot som berättades i vår familj. Men den skavde på ett sätt som vi inte var vana vid. Och vi hade slutat skratta åt den. Jag minns inte när vi tog ner skylten, och när jag ringer mamma för att fråga minns hon inte heller. Hon får tårar i rösten när hon pratar om det. Jag börjar gråta.  Vid flytten några år senare kom skylten i alla fall inte upp igen. Och när vi nu berättar historien om mannen och skylten, för det gör vi fortfarande, är det med något som liknar skam. Jag har lärt mig tycka om smaken på den här skammen. Och tänker ofta att den skammen är en av de delar i vår familjs självbild som gör oss lite uthärdligare. Jag tror att den är en orsak till att många i vår familj är engagerade i bra saker.

Nu finns det de som tycker att vi borde låta skylten sitta kvar. Som ett monument över vår självgoda dumhet. För att vi aldrig skulle glömma. Men ärligt talat är det ju bara vi som skulle förstå orsaken till att den satt uppe. Vi skulle faktiskt varken ha tid eller lust att förklara dess innebörd för varenda gäst som kom förbi. Det är helt enkelt inte alltid läge för det. Skylten skulle bara ge en bild av oss som inte riktigt stämde, eftersom vi faktiskt lärt oss något nytt. Och det är möjligt att våra gäster skulle ta med sig skyltens budskap som det skämt vi en gång tyckte att det var. Och några av våra gäster skulle kanske ta illa upp. Det viktiga är att vi fortsätter att berätta historien. Den är ingen allegori, den är på riktigt. Och den handlar om hur svårt det är att se sig själv med andras ögon.

Kanske hade skylten varit rolig om den suttit hos en annan, mindre självgod familj som inte långsamt och självklart gjorde sin utstakade statusresa.Och som inte som vi, på grund av mammas engagemang i mentalvården, hade så många gäster som var trasiga och utsatta. Jag måste fundera lite till på det. Jag är inte färdig med det här. Kanske kommer jag aldrig bli det. Och vet ni: Jag vill inte bli det heller.

-----------------------------

Jag vill bara förtydliga att jag tycker att vanvördig humor ÄR vansinnigt roligt. Men väldigt många gånger har jag sårat människor genom att prata med dem på samma sätt som vi pratar hemma. Vår allmänt självgoda stil i kombination med att min mammas engagemang för mentalvård gjorde att vi hade utsatta, trasiga gäster gjorde att skylten var fel hemma hos oss.

Humor är, med risk för att bli larvigt övertydlig, en fråga om kontext. Avsändare, mottagare, sammanhang, tonfall. Alla kan inte tycka att allt är roligt alltid och man kan inte ta hänsyn till alla. Men väldigt ofta idag raljerar människor över folk som inte ”förstår lite kul”.

En del tar upp komiker som exempel på att man FÅR säga vad som helst. Men det handlar om att vi i en given stund ger en given person dispens. En extremt viktig säkerhetsventil i samhället. Det innebär inte att vem som helst, när som helst kan upprepa skämten för vem som helst med samma dispens och få samma effekt. För humor handlar inte om ordkombinationer.