För de oinvigda är Scotch något som männen dricker pliktskyldigt medan de lyckliga damerna smuttar på likör, Men en skotsk whisky kan vara så mycket mer än en virrepinne eller grunden i en grogg.
Intresset för single malt har exploderat. På whiskybloggar diskuterar entusiaster ivrigt sina favoriter och skillnaden i smaknyanser mellan 2004 och 2005. Single maltvänner är lika besatta som vinkännarna, det handlar om smakupplevelser, att blindtesta olika sorter och jämföra den rökiga smaken från olika distrikt, att prova vad som passar till ost eller choklad, till salt eller sött. Detta kommer bli ett försök att ge en ny bild av en ofta missförstådd dryck.
Nu tar vi det från början. (Ni garvade rävar kan helt behändigt hoppa ner till nyårstipset direkt.) Skotsk whisky kan delas in i tre huvudkategorier: Grainwhisky, blended, och maltwhisky.
Grainwhisky, eller sädeswhisky, är en industriellt framställd whisky, som görs av 80 procent majs och 20 procent korn eller vete. Råvarorna mältas inte, vilket betyder att de inte får gro. Det är inget fel på den whiskyn, den är ärlig och rättfram. Men inget att gå i spinn över.
Blended är som namnet antyder en blandning. Maltwhisky från olika destillerier blandas med grainwhisky. Det som eftersträvas är trygghet i och med att blandningen smakar lika år efter år. Systembolaget säljer drygt 1,4 miljoner liter skotsk blended whisky per år, vilket gör den till den överlägset mest sålda sorten i Sverige. Anledning? Vi dricker den oftast på samma sätt som vodka – i groggen.
Maltwhisky är tillskillnad från grainwhisky gjord enbart på mältat korn. Maltwhisky som kommer från ett enda destilleri kallas single malt och om den är en blandning från flera kallas den för vetted malt.
För att tillverka maltwhisky behöver du i princip bara rent vatten, jäst och korn. Ja, och ett destilleri så klart. Kornet blötläggs så att det får gro i några dagar. Det som händer är att den stärkelse som finns i kornet omvandlas till socker och resultatet blir malt. Det är det här som är mältning. Efteråt torkas malten och hur detta går till kan variera från destilleri till destilleri, det är nämligen här som varje maltwhiskysort får mycket av sin karakteristiska smak, men det berättar jag mer om i nästa del av Whiskyskolan.
Efter att whiskyn destillerats lagras den på ekfat i minst tre år och en dag. Varje år dunstar cirka två procent genom det porösa träet, detta förtretliga svinn kallas i Skottland för ”The angel’s share”. Ekfatet bidrar med smakämnen som gör whiskyn mildare och rundare, det ger också drycken dess djupa bärnstensfärg.
Fishkey, är en whisky som lagrats på gamla sillfat. Man behöver inte ens smaka på drycken för att slå fast att det är en rätt korkad idé.
Single malt är ett riktigt hantverk med anor från slutet av 1400-talet och den rökiga smaken verkar tilltala den svenska publiken. En av de mer rökiga sorterna, Laphroaig, har 33 000 svenska medlemmar i sin medlemsförening Friends of Laphroaig.
Och så har vi ju också den eviga diskussionen om is eller inte is, om vatten eller inte vatten.
Smak och aromämnen i dryck uppfattas på bästa sätt vid en temperatur på cirka 17–20 grader. Enbart med anledning av detta kan man ju faktiskt hävda att det är direkt olämpligt att lägga is i whiskyn.
Alkohol binder många smakämnen, vatten frigör dem. Doftämnen som estrar, fettsyror och aldehyder frigörs om man späder ut whiskyn med vatten. De stiger uppåt i glaset, burna av den avdunstade alkoholen. Det är med andra ord mer en doftsak än en smaksak.
I slutändan handlar det om vad som smakar gott i din mun. Låt ingen expert köra med dig. Gillar du kall single malt, lägg i en isbit. Vill du ha mer smak (dofter), så späd med vatten, eller drick den som den är. Det är din smakupplevelse och inte experternas.
Här är ett nyårstips. Prova en rökig single malt, som en 10-årig Laphroaig, till en ostbricka. Du kommer inte att ångra det.
Färskost – Brillat Savarin
Färskostar är senaste årets strakaste trend på dessertostar. Milt behöver inte vara mesigt, här finns aromer av gräs, kola och milt syrad grädde i överföd. Det här är en “triple creme” med hela 75 procents fetthalt. Whiskyns runda toner passar verkligen till ostens milda karaktär samtidigt som osten mildrar whiskyns eldighet.- Getost – Saint-Maure
Färska getostar är milda och krämiga, allteftersom de lagras blir de torrare, kompaktare och mer intensiva i smaken samt allt mögligare på utsidan. Denna lagrade getost från Lorraine har fina mineraltoner som svarar upp mot den rökiga whiskyn. - Gruyère – L’Etivaz lagrad i 2 ½ år
Fråga vilken osthandlare som helst vilken ost han skulle ta med på en öde ö och svaret blir nästan alltid den oslagbart fylliga och nötiga hårdosten Gruyère från Scweitz. Etivas anses vara en av de bästa sorterna och görs enligt traditionella metoder och enbart på sommarmjölken. Sältan i osten lyfts fram av whiskyn. Fylligheten hos dryck och ost matchar perfekt. - Kittost – Géromé med kummin
Kittostar är vackert skimrande i toner av gult eller orange. Under lagringstiden (3–4 månader) tvättas, badas eller besprutas ostarna med saltlösningar. De serveras ofta med kummin. Sältan i osten och kumminens dova jordtoner passar bra tillsammans med de toner av Islaytorv som finns i Laphroaig. - Blåmögelost – Fourme d’ Ambert
Fourme d’ Ambert är en av Frankrikes äldsta ostar, en halvhård komjölksost med mild men parfymerad smak och en liten fin syra. Osten har fått framgångar senaste årtiondena eftersom mästerkocken Alain Passard hyllar den. Fourme d’ Ambert har en låg sälta, men blåmöglet tar istället fram den naturliga sältan som finns i whiskyn.