Igår var jag på färskpotatispremiär på Långbro Värdshus. Champagne, Fredrik Erikssons sillrecept. En Svecia som fått ligga till sig i 16 månader. Tal av Jens Eriksson, den kunnige och entusiastiska talesmannen för svensk potatis. Duktige Andreas Hedlund, kökschef på Pontus!, som lyckligt berättade om hur potatisen skulle serveras med enbart rört smör från Väddö och salt från havet för 175 pix per portion. Det hade varit fantastiskt. Om det inte vore för det där med smaken.
Jo, visst är det högtidligt att sätta tänderna i årets första, späda knöl. Men smaken, smaken … De är helt enkelt inte goda ännu med min mun smakat. Sorten Swift, som är sitt namn trogen och är snabb som attan, har aldrig fått mig att gå i spinn. Konsistensen saknar den där betagande vaxiga, smörigheten som kommer om ett par veckor. Potatisen kostade igår 500 kr kilot. Hummerpris. Det var den inte värd, hur mycket jag än längtat.
Att kappas om att få fram den första potatisen kräver expertis. Redan i januari började man väcka sättpotatisen med ljus i lagringslokalerna, sedan slår man på värmen och i mitten av mars sätts potatisen. Potatisarna är då taggade med groddar, explosiva som stubiner, 25-28 mm långa. Sedan sker ett pyssel: täckning med fiberduk och allmänt duttande. Numera ger man inte lika mycket konstgödsel som tidigare vilket leder till att potatisen får bättre konsistens.
Nå, till det trevliga. Jag vet ingen som komponerar så bra sillrecept som Fredrik Eriksson. Sillarna var gjorda på Abbas femminuterssill, en bekvämvara som föll mig på läppen. Inte lika gott som mammas heminlagda men utan den där räliga bismaken av tran och åldrig lök som jag anser att burksill har. Något för söt kanske men det kan balanseras med kryddning. Därför kommer vi publicera recepten trots att det är “fådda” recept med produktplacering. Men inte förrän potatisen är värd ett sånt fint sällskap.
Jag gillar jippot som tusan. Svenska råvaror kan behöva firas. Och säsongerna behövre markeras ordentligare. Men för mig är den riktiga potatispremiären den gången jag tar en tugga och munnen och sen hela jag fylls av varm lycka. Jag längtar ännu ett tag till.
Kommentarer
5 svar till ”Färskpotatispremiären uppskjuten (i alla fall för mig)”
Ja! Bra att du varnar för Swift. Den är en riktigt rälig (skånska för äcklig) potatissort. Och lika äckliga är de spanska jordgubbarna som finns i butik nu. Det är faktiskt nästan två månader till midsommar. Tålamod!
Swift kan vara god, numera ger man den mindre kväve och då blir den inte lika mosig och hinner få mer smak. Desutom tycker jag inte att den pasar att koka. Jag skulle nog testa att steka den hel med skalet på i smör och lite sirap.
Det förvånar mig att det, efter denna heltokiga vinter, inte har kommit ut mer färskpotatis på marknaden vid det här laget.
Redan i januari tittade vår vitlök upp, och den sedvanliga spannen med undantagen, grodd potatis från december har redan börjat blomma, så endera dagen är det dags att skörda.
En gammal (punkterad) plastspann med jord kostar ju inte alls särskilt mycket, kan alltså rekommenderas för alla som längtar efter årets första färskpotatis — utan att för dens skull vilja bli ruinerade.
Så sant. Det är ju löjligt att betala så mycke för potatis. Potatis! Och, som du säjer, inte ens en bra potatis. Bara för att man lyckats skrämma upp någonting ur marken kan man ju inte säja att det är bra. Vi tycker ju tex inta att växthustomater är kul så varför detta. Nä, jag väntar också.
Jag hoppar över den där hastodlingen. Satte fem allmogepotatisar för en vecka sedan, med lite värme och lite kärlek blir de klara till…njaeä…inte till midsommar – men väl till högsommar. Resten sätter jag nästa vecka, fem kilo till, några St Thora, några vanliga rödskaliga och lite mandel.
Thora är skitgoda, kokta och smörade till en väl rimmad sidfläskbit. Allmogen äter vi som ensamförrätt med ett bra smör och salt – senare i höst med bearnaise.