– När jag mönstrade blev jag avfärdad på grund av mitt låga BMI. Jag var vegan då.
– Är du inte lyckligare nu?
– Jo, sååå mycket lyckligare. Åtta år jag inte kommer att få tillbaka.
– Det är bacon, det är alltid bacon.
– Nä, för mig var det parmaskinka för jag är lite finare.
Kommentarer
28 svar till ”Middagskonversation i Malmö”
… pata negra, speck, griskind – ett fyrfaldigt nöff till den eviga grisen!
“Yeah, right Lisa. A wonderful, magical animal.”
Hahahaaa!
Åh vad bra. Jag säger som Tommy Nilsson: Jag tror på människan!
Om det var så enkelt att lycka vilade på köttkonsumtion borde svenskarna vara ett mycket lyckligt folk.
Köttätare dominerar och ändå är det ofta de som provoceras av vegetarianer/veganer. Varför är det så, handlar det om normer?
Men det var en anekdot som jag kunde ha roligt åt eftersom jag har nära till skrattet och är lycklig trots hårda smällar i livet. Och trots att jag äter lite vad jag vill, när jag vill och nästan inget kött (gris, kyckling, nöt…).
Sofia, jag tror inte det är grönsaksätandet som provocerar utan den attityd som somliga vegetarianer kan ha mot kött och köttätande. Det är liksom inte “å vad jag mår bra sen jag började äta mer vegetariskt” utan mer “å vad skönt att slippa äta kadaver, som du gör”, för att hårdra det lite.
Jämför med lågkolhydratkost-sekten. De vill säkert väl och har kanske sett ljuset men det är bara tröttsamt när de hävdar att mitt levainbröd kommer att döda mig.
Hahaha, tänk vilka middagskonversationer det skulle kunna bli i vår familj: en lågkolhydratare (maken), två Göteborgsvegetarianer, dvs. de äter fisk (de två äldsta barnen), en “riktig” vegetarian (yngsta barnet) och så jag då, som äter det mesta utom just gris. Nej, faktum är att alla verkar ha insett att det är ganska onödigt att kritisera de andras matvanor eller propagera alltför nitiskt för sina egna.
Jag läser “…parmaskinka för jag är lite finare” om och om igen och kan inte riktigt bestämma mig för hur många lager av ironi den egentligen rymmer. Fast som besserwissrig matnörd stukad av 90-tals-humor kanske sådana tankar bara visar att det är en fråga värd att ägna någon terapi-timme till.
Har träffat många som är vegetarianer och mår otroligt bra av det samtidigt som jag själv inte skulle klara av många dagar utan fläsk i någon form. Det viktiga är ju att man hittar en formel som man mår bra av.
Sedan ska man givetvis för klimatets skull sträva efter en måttlig köttkonsumtion.
Nu handlade ju konversationen om veganism, vilket ofta (men inte alltid) är en rätt prövande diet både för omgivningen och en själv.
Har man problem med distanslösa grishyllningar är det här nog fel blogg att läsa ;-)
Det kommer alltid att vara bacon för mig. Jag har inga problem att avstå kött, men så länge det finns bacon kommer jag aldrig att hitta något tungt vägande skäl.
Som ex-vegetarian kan jag bara instämma… bacon är ljuvligt! Sedan har jag saknat isterband också. Det måste vara något magiskt med rökt, salt kött.
Sedan en annan sak, OT så det skriker om det: Någon som varit i Pärnu (Estland) och vet var man äter gott där?
De veganer jag träffat på i mitt liv har undantagslöst haft någon form av ätstörning.
Vilken matnörd kan inte identifiera sig med distanslösa hyllningar, det är väl njutbart att lyssna på dem även om man inte själv är lika förtjust i just den smaken/konsistensen/djurdelen? Som sagt så var det ett väldigt roligt samtal som jag skrattade åt men samtidigt väcker orden minnen av konversationer som varit mindre uppsluppna och matvänliga som Lisas och den okände mannens verkade vara.
Jag har ju också fått höra att jag skulle bli lyckligare om jag åt kött, är det en projicering av personens egen olycka, jag bara undrar eftersom jag inte trott att jag är en dysterkvist? Jag har fått utstå påhopp från köttätare trots att jag aldrig kritiserat någon annan för att den äter kött, däremot diskuterar jag gärna människans (mat)vanor och vad de gör med planeten eller humöret.
I personalmatsalen eller på restaurangen är det många som väljer det vegetariska alternativet för att det låter godare t ex och många med mig skyltar inte med sin kosthållning så jag känner inte alls igen mig i vegisar som basunerar ut sin förträfflighet över att de inte äter kadaver. Men jag förstår att det sker och det låter väldigt tråkigt (och pubertalt?). För mig finns inget färdigt åsiktspaket för att jag inte äter kött, men ändå har jag vid upprepande tillfällen antagits vara djurrättsaktivist, militant vegan, miljöpartist bla bla bla. Nu är det ju faktiskt så att jag äter fisk och skaldjur, t o m köttstycken slinker ner om det kniper.
Jag håller med Översättarhelena och Henrik, det är rätt segt att äta middag med dietfrälsta, för som Lisa skriver så är ju vissa dieter prövande både för omgivningen och för en själv.
Jag funderar fortfarande på det här med normer, många verkar bli provocerade av de som har gjort ett ”udda” yrkesval eller livsstilsval etc. samtidigt som minoriteterna kan känna ett behov av att hävda sig?
Kan inte annat än instämma med föregående postare, alla veganer och även en del av vegetarianerna som jag känner har problem med kosten och hälsan som följd av den. Lagom mad bacon å lagom med sallad, bara fanatiker å sekt-galningar som går till ytterligheter.
Å klimatet, skit i de. Vi e för många å lösningen är att bli färre. Frågan är inte om utan hur å vilka :D
Flame away.
Att vara vegan kräver en hel del uppfinningsrikedom och mycket kunskap för att hålla vettiga näringsnivåer. Jag önskar att man slapp skyttegravskriget över mat, eller att så mycket om och kring mat inte var belagt med så mycket värderingar. jag gick ner mycket i vikt p g a en viss blodbrist. Fick komplimanger plus att flera kommenterade att det måste ju vara helt perfa. Man tappar aptiten och går ner mer än en tredjedel av sin vikt. Men det var inte så kul. Och oavsett om det beror på sjukdom eller inte så är att ständigt behöva förklara sig eller inte ett jävla sjå.
Haha, jag har inga BMI problem på det hållet trots veganism :)
Vad ska man säga? Grattis ;) :)
Jag kom på en liten anekdot när det gäller just bacon och vegetarianer.
En gång för länge länge sen så kockade (ja, inte i professionell bemärkelse) jag på en studentnation på en lågbudgetmiddag och körde en härligt vulgär sås på grädde, hickory, bacon och lök+vitlök.
Jag sätter en liten ära i att ge veggarna bra alternativ istället för den trista skiten de alltid fick, så jag hade gjort en nästan identisk sås fast med grönsaksbuljon (glutamat host host) och lite mer liquid smoke.
Tre veggosar som satt bredvid varandra var helt lyriska över att de fått riktig mat som dessutom såg ut som de andras. De pratade om att de inte ätit sån sås sen de var köttätare och vad smakade den egenltigen bla bla bla… tills ett ljus tändes i ögonen på en av dem som sprang ut i köket och med panik i ögonen skrek “ÄR DET BACON I SÅSEN”.
Då kände jag mig riktigt stolt. Tänk att kunna ge baconlyckan till en vegetarian utan att behöva ge dem kött :)
Av alla mina föredetta veggo-vänner har det alltid varit korven som har vunnit dem tillbaka. Riktig korv.
Det här inlägget är bland det roligaste jag läst hela den här veckan! Tack, Lisa, för att du förgyller min dag! Du är en pärla!
Det är så sant…. För mig var det bacon och lite rökt korv. Näsbykorv.
För mig var det julskinka…
För mig var det en flytt till Danmark med flaeskesteg minst två gånger i veckan. (Gratis jobblunch) Jag tackade o tog emot o har nog inte gått en enda dag utan kött edan dess. Mmmmm!
Ja, några miljoner djur per år får lida för att andra ska vara lyckliga köttätare. Man kan åtminstone äta djur som har haft det bra.
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2006/jul/12/comment.animalwelfare
Jag försöker att inte predika, men när jag stöter på felaktiga uttalanden om fett, då ilsknar jag till. Live and let live – funkar tyvärr inte alltid så bra…
Måste medge att jag retar mig på alla som kallar sig vegetarianer, fastän de äter fisk och skaldjur. En fråga: Måste man kalla sig något för att rättfärdiga sina kostvanor? Kan man inte bara äta det man vill, och avstå från det man inte vill äta?
De fem år jag var vegetarian var helt bortkastade, och dessutom direkt skadliga för mig. Jag åt för mycket kolhydrater och blev överviktig, fick hormonrubbningar och saknade innerst inne bacon, leverpastej och salami mest hela tiden.
Och det värsta var att det hela bara var en produkt av subtilt grupptryck. Om man var “vänster” och “miljöaktivist skulle man vara vegetarian…
Annika: håller med om att man inte behöver kalla sig något men tydligen blir till och med ens kosthållning en del av ens identitet och för vissa är det viktigt med grupptillhörighet
jag kallar mig aldrig vegetarian utan det är andra som kallar mig det, bara för att jag inte äter “kött” men däremot äter fisk
Ang. grupptryck, måste man som matnörd för att älska/äta kött?
de jag känner som slutat äta kött har gjort det för att de inte uppskattat smaken och ofta har djurhållningen spelat in, och de personerna har således inte saknat köttet de avstår från
Man måste inte alls älska kött för att vara matnörd. Men det underlättar.
David k.
“inte saknat köttet de avstår från”, avstår eller undviker, stor skillnad. Låter som att om ändå saknar det lite om det är att avstå och inte undvika.
Å fisk, är det bladen eller kanske rötterna du äter? Eller är det fruktena? Eller är det köttet ?
:)