Det finns en massa saker kvinnor ålägger sig själva och varandra för att effektivt förhindra jämställdhet. Jo, jag vet att det bara en liten del av de strukturella problemen, inte desto mindre fascinerar det mig. Några av mina favoritantipatier är höga klackar och drömmen om det perfekta hemmet. Höga vassa klackar och spetsig skofront förstör fötter, rygg och är ett fullkomligt larvigt sätt att handikappa sig själv. Satsa på intressant konversation eller djup urringning istället beroende på tillfälle. Eller varför inte båda delarna? Kombinationen är oslagbar.
Ett vanligt argument för kvinnors förträfflighet är att Ginger Rogers minsann dansade lika bra som Fred Astaire – men baklänges och i stilettklackar. Jag undrar: Ginger, varför tog du inte av dig skorna och dansade röven av honom?
Drömmen om det perfekta hemmet är ännu märkligare. En av orsakerna är additionsstress. Man (med man avses egentligen “jag”) jämför sig med de bästa på alla områden istället för hela, inkompletta personer. Inredningen går inte upp mot arkitektkusinens, trädgården står sig slätt mot hobbyodlargrannens prunkande grönska, marmeladen smakar inte som mormors och köket är stökigare än mammas eftersom hon var hemmafru och smått neurotisk. Och ska vi laga middag jämför vi oss med de stajlade artiklarna där Sveriges bästa kockar vispar, grillar och bräserar.
Efter mitt inlägg om stökiga, varma hem kom Gitto med den geniala idén att vi borde gå i beteendeterapi. Kanske starta en stödförening och gå hem till varandra och dricka vin och kärleksfullt beskåda varandras elände. Eller ha så trevligt att man inte hinner tänka på det. I mitt hem trängs just nu ouppackade väskor, tvätt, olästa post och svårkategoriserade pinaler i olika kulturlager. Det mesta överpudrat av ett fint lager byggdamm eftersom fönstren renoverats medan vi varit i USA.
Och jag har bjudit hem två kvinnor på vin ikväll. Personer som inte varit här förut. Men hade jag varit riktigt modig hade det inte varit en överenskommelse. Jag hade bara bjudit in dem till kaoset. Utan att röra en min. Utan ett ord till ursäkt. Men jag är inte där ännu. Det får bli ett litet steg i taget. Det här är första myrsteget. Om sanningen ska fram tänker jag till och med torka bort byggdammet i köket också. Men strumporna på golvet låter jag demonstrativt ligga kvar.
Middag? Äh, jag hittar på nåt om de är hungriga.
Kommentarer
6 svar till ”Låga klackar, byggdamm och vitt vin”
man kan inte bo och samtidigt ha det se perfekt ut. Eller jag kan i varje fall inte. Jag misstänker att jag inte är ensam. Här ser det ofta ut som om en liten orkan har dragit fram alt. en mindre bomb har briserat.
Själv försöker jag göra mej av med nästan hälften av allt fysiskt jag äger- gärna ge bort i sann ? frigan-anda. Fullt med prylar i rummet gör det fullt i hjärnan för mej så jag blir alldeles full och förvirrad.
F.ö är du bland dem instressantaste matmänniskorna som jag på tv. EN ANNAN SIDA av matkulturen, än den ibland (ofta) sterila slentrian-aktiga inställning till överansade polerade råvaror som blir utlärt av stormarknadskedjorna. Få människor vet hur grejerna ser ut i jorden, pga alla stympade rödbetor och fänkål. Att det är skillnad på dill eller basilika från kruka och från friland- örter SKA inte smaka utspätt tvålvatten!!
Jag försöker upplysa och passionera på mitt eget hörn- om att experimentera och våga själva. Våga göra fel. MÅnga tycker inte de har tid, fast jag tycker det är en fråga om intresse- men det behöver ju inte vara mat eller inredning. alla människor behöver en passion för NÅGOT och inte bara vara nöjd. Att bry sig om NÅT så djupt att det nästan blir kompromisslöst. Det är lite age of aquarius kanske.
anyway keep it up
Calle
som jag SETT på tv skulle det stå
det finns en facebbokgrupp som kanske kan vara en del av terapin? fotoalbumet är en hit. lycka till!
http://www.facebook.com/home.php?ref=logo#/group.php?gid=87500194530
Som en av Lisas gäster kan jag bara säga att hemmet var underbart stökigt och levande och att maten och vinet och samtalet inspirerade mig till tusan.
Tack Lisa för att du inte satte gränser på ditt generositet och ditt nätverkande!
Ana
Håller helt och hållet med om klackarna! Och om stöket – men där har jag en lång terapiväg att gå…