Det finns faktiskt väldigt få bakverk som får mig att gå i spinn överhuvudtaget. Undantaget små toscapajer från POCK och knapriga kakor med nötter. Därför har min hållning till cupcaketrenden präglats av ett svalt men välvilligt intresse. Jag har beundrat tjejernas hantverksskicklighet, sett hur snabbt de blivit duktiga på att plåta, förtjust noterat att flera av dem handskas elegant med det svenska språket; ja på det hela taget sett dem som ett oerhört välkommet tillskott i bloggvärlden. Lite slött har jag kanske fnissat åt det faktum att samtidigt som medvetna konsumenter jagar tillsatser med blåslampa pyntas cupcakes med E-nummersymfonier. Men vad tusan. Själv säger jag inte nej till ett paket kemikaliestinn saltlakrits och jag tycker att hela äkta-vara-hysterin är ganska tröttsam när den går till överdrift.
Man kanske rent av kan frälsa cupcakekvinnorna till långkok och en och annan fet grisbit, har jag funderat lika lömskt som drömskt. Sen tänkte jag just inte mer på pimpade muffinsar utom när jag åt en skitgod cupcake med choklad, choklad, lite nötter och ännu mer choklad.
Det började med sura miner och ironiska kommentarer när matbloggare som bloggade om “riktig mat” insåg att flera medlemmar av cupcakeklustret nominerats till Stora Matbloggspriset. Det var bara krusningar på ytan.
Men nu i veckan tog det fart på allvar. Döm om min förvåning när dessa stackars cupcake-konstnärer anses vara vandrande, för att inte tala om bloggande, förolämpningar mot så väl “riktiga” hemmafruar som feminister. Samma feminister som gärna visar bilder på sig själva med mycket läppstift, svindlande klackar och bråddjup urringning. Och de diskuterar ofta kashmirtröjor, utstyrslar och pajbakande på twitter. När de leker med föråldrade kvinnoideal görs det med den goda smak de själva definierar och därför är det fint eller ironiskt på precis rätt sätt. Det är uppenbarligen en lek bara vissa utvalda får leka och med regler så utstuderade att bara ett initierat fåtal förstår dem.
Varför är det så att det kvinnor gör hela tiden måste värderas, mätas och vägas? Varför är cupcaketrenden mer provocerande än manligt nördigt surdegsbagande eller korvmakande; eller för den delen manligt kodat könsrollscementerande modellplansbygge, segling eller whatever. Och varför är pastellfärgade, översöta makroner salongsfähiga men inte cupcakes i samma sliskiga färgskala? Är det som vanligt den “goda smaken” som skiljer agnarna från vetet och vittert från vulgärt? Kort sagt: varför krävs det att kvinnor ska vara ofelbara förebilder så fort de syns det allra minsta? Medan personer som Per Morberg kommer undan med sin minst lika antikverade machostil.
Det känns som jag missat något stort och fundamentalt här, jag känner mig som ett levande fossil. En omedveten ensam kvastfening. Men finns det verkligen inte mer brännande feministiska frågor att ägna sig åt än ytlig cupcakebashing?
Kommentarer
55 svar till ”Mystiskt fenomen: Cupcakebashing”
Men det är ju självklart att man måste klaga när någon kommer och utmanar ens egna, perfekta, åsikter! Det är inte ett dugg feministiskt att göra saker man tycker om, om de är rosa och fluffiga! Svart och “svårt” ska det vara, gärna tjeckiskt också.
“Sen tänkte jag just inte mer på pimpade muffinsar utom när jag åt en skitgod cupcake”
…personligen har jag inget förtroende för matskribenter som använder ord som “skitgod”.
F: Personligen har jag inget som helst förtroende för anonyma kommentatorer så det kan gå på ett ut. ;-) Personligen gillar jag kontrasten mellan småplumpa ord och mer sofistikerade.
Angelica: Hade totalt missat att det skulle vara tjeckiskt. Gäller det bara i år eller i största allmänhet?
Men kritikerna har ju inte rosa läppstift…;-)
Det kan de visst ha – men det måste ha exakt rätt färg och vara av rätt märke.
Vilket naturligtvis måste tolkas som ett tecken på deras ohämmade frigörelse…!? Eller? ;-)
Såklart. Tänkte inte på det. Annars blir det ju fel. Ju.
Lisa: Det verkar gälla i största allmänhet, i alla fall bland de lite mer likbleka feministerna.
Observera att jag är en tämligen elakartad feminist själv. Just idag hostig och likblek som få. Tyvärr hopplöst omedveten om stil. Så det är nog lite avundsjuka från min sida. Fast oftast är jag stolt över att vara notoriskt ocool. Fel skor, fel läppstick, fel soffa, fel lampa över soffbordet.
Ärligt talat Lisa. Du är väldigt cool.
Det är töntigt att ha stil!
Om du inte har fått stora matbloggpriset redan är det väl dags nu! Heja!
Jag tycker stil är coolt men att mode allt som oftast är ocoolt. Stil är något helt annat som egentligen, enligt mig, inte handlar om att följa modenycker.
Jag tycker illa om hela hemmafruideals-bloggandet, och kanske blir cupckakebloggarna droppen för en del. Jag konsumerar en hel del inredningsbloggar och där har hemmafrusidealen graserat i flera år med små dammsamlande stilleben och gärna hemmaknypplade spetsar och pynt. Oftast presenterat i en romantierad air av “gamla tider”, trots att det är så långt ifrån ett gammeldags leverne man kan komma.
Jag tycker INTE att “hemmafrutidsåldern”, som borde vara 30-50-talet, är något att idyllisera, och det tycker jag att dessa bloggar gör på ett rätt aningslöst sätt. För många tror att det är nått sorts gammeldags liv de speglar, på allvar.
Jag tror att det mest att sammanblandningen och det tämligen naiva i hypen att “vilja vara hemmafru och ta hand om barnen”. Det är sällan som jag sett ens en liten fundering på “om du nu vill vara hemmafru se till att mannen har en livförsäkring som faller ut till dig, att du har koll på hur lite du får i pension, sparande etc” och därmed känns det som om dessa hemmafruar kommer att sitta med mindre möjligheter den dagen som familjelivet hamnar i en kris (oavsett om det är en stor eller liten kris).
Vad gäller att folk grymtar om att cupcakes (vad är det för fel på ‘muffins’ förresten?) är väl som vanligt att det är kvinnor som bakar och att det inte är “riktig mat”?!?! “alla” kan väl baka muffins liksom…. (jag håller alltså inte riktigt med eftersom det är lika fånigt som vanligt. Det handlar ju om mer än så när det är bloggpris, inte sant?)
Vad män gör verkar vara mer tekniskt och häftigt och kräver inte sällan lite specialgrejer, ptja inte surdegsbröd då, men i alla fall.
Det finns snygga grejer nu. Även om man kanske inte bakar cupcakes så kommer nästa grej som man kan pynta lika mycket. Jag bakar inte bröd, jag bakar sånt där man just kan dekorera och dona. Lite som att man inte får tycka att det är kul att göra fina saker. Det ska vara lite rustikt och lantligt. Att leta strössel och glasyrer är inte så coolt.
Jag är en aning allergisk mot de monstruöst stora muffins som man hittar på närmaste café-kedja. De är så gigantiska att de utgör halva dagens energibehov.
Nu handlade mitt inlägg mer om de ur livsstilssynpunkt tämligen beskedliga bakbloggarna snarare än extrema inredningsbloggar. Jag är notoriskt ointresserad av den typen av heminredning/pyssel.
Det är fullt möjligt att bygga modeller av stridsflygplan, spela WoW, lajva Sagan om ringen och leker paintball oftast utan att anklagas för att idealisera krig.
Finns det NÅGON tidsålder som är värd att romantisera? Eller är det så att vi skapar oss en egen tillrättalagd version, där vi leker med olika element? Man kan mycket väl leva på en stenåldersdiet utan att hylla stenåldersidealen, läsa klassiker, sjunga 1700-talsopera eller spela kammarmusik i tidstypiska kläder utan att hylla den kvinnosyn som rådde då.
Att man gillar rysch-pysch och cupcakes innebär inte att man nödvändigtvis hyllar hemmafruidealen eller identifierar sig med den rollen, man plockar liksom russinen ur kakan. Nu för tiden tycker allt fler män att det är mysigt att pyssla också. Jag vill se fler män som bakar gulliga cupcakes och stickar och fler kvinnor som tar jägarexamen och stoppar korv. kort sagt att alla gör vad de tycker är kul och gärna drar det till sin spets.
Men denna massiva avsky och framför allt FÖRAKT mot cupcake-kvinnor som faktiskt skaffar sig nya färdigheter och på sitt sätt är nördiga är faktiskt rätt missriktade.
@Åsa: cupcakes är små och dekorerade, muffins stora och inte dekorerade.
I övrigt är det väl ingen skillnad på om folk virkar (mycket populärt idag men ingen klagar) eller bakar cupcakes, vilka kräver kreativitet, tålamod, uppfinningsanda och mycket mer! Själv bakar jag inget :-) Men tycker cupcakesbakarna är ett friskt inslag i matkreativitet. Vem bryr sig om husfrutenden? Det brukar fungera på det sättet att olika generationer varvar… efter den frigjorda starten på 2000-talet är jag inte förvånad över att många unga idag beundrar 50-talslivet, eller det de tror är 50-tals idyll. (OBS! Att jag endast tycker om det jag ser och värderar inte, inget för eller emot).
Jag skulle misstänka att det faktum att cupcakes är ett amerikansk fenomen från början kanske spär på “vulgaritetsfaktorn” och därmed föraktet. Makroner är ju franska och därmed automatiskt “god smak” oavsett hur översöta och pastelliga de är.
Cupcakes
Synd att http://matgeek.taffel.se/varit tyst så länge.
H*n sökte ju det optimala.
Men Lisa.
Överdriver du inte cupcake-bashingen lite. Du hänvisar till Lisa Magnusson (som får betalt för att provocera), och han hänvisar till en Fokus-artikel, som jag bara orkade skumma igenom för att den var så ofokuserad. Jag kan väl också tycka att det inte var en av Lisa Magnussons mer briljanta krönikor, men hon fokuserade inte särskilt mycket på cupcake-trenden, utan mer på “hemmafrubloggarna” i allmänhet (kanske inklusive inredningsbloggarna, det framgår inte riktigt). Fokusartikeln tar ju också upp macarones och surdegar.
Själv äter jag allt.
HeMo: Nja det var en del gnölande dels runt matbloggspriset, dels i kommentarer och dels på Twitter. Plus en del muntliga kommentarer, mejl och på Facebook. Jag var lite slö på att länka.
Mumsig läsning
o
( )
_/
*******
***o***
**(__)**
**_/**
*******
Inte ens här klarar jag av att göra perfekta cupcakes
Det verkar som vissa personer känner sig hotade. Cupcakes är en trend som baserar sig i att skapa något visuellt tilltalande i en grå vardag.
Att det just är glorifierade muffins och inte något annat kräver ingen större analys. Det är så enkelt att det är personer som tycker det är kul med just cupcakes. Varför ta bort den fullständigt enkla förklaringen?
Angående Matbloggspriset så kan jag ta åt mig kritiken att blanda ihop cupcake-bloggar med “vanliga” matbloggar. Nästa år så kommer det vara några extra kategorier (igen) varav cupcakes kommer att vara under en av dom. Speciellt då Cupcakesbloggar är det som växer mest av alla matrelaterade bloggar.
Vad jag däremot omöjligen kan förstår, är dom fullständigt störda mejl jag har mottagit från folk som lanserar sig som självlobotomerade. Ett mejl handlade om att det var fullständigt sinnessjukt att ha med “luder” (jag kommer lägga ut dom mejlen på Hej Mat! när det är släppt) i stället för en annan matblogg (manlig sådan).
Den andra, och inte så färgstarka, men enligt mig rätt så barnsliga kritiken handlar om några stycken hyfsat etablerade bloggare som är sura för att dom själva inte blev nominerade. Jag sticker ut hakan och påstår det, för dom psykologiska mekanismer som visas upp passar så väldigt bra in på avundsjuka småbarn.
För oftast har det inte handlat ett dugg om saklig kritik (för sådan har jag också fått bör påpekas).
Angående debatten om “hemmafruar” så är den enbart löjlig. Folk som ens orkar bry sig bör få lite perspektiv och resa lite i världen.
Det handlar om folk som själva inte gillar tanken att vara hemma och “pyssla”, och därför så är det per automatik fel och otidsenligt. Det man inte tänker på att alla har sina preferenser om hur dom vill leva livet. En del vill inreda svindyra vindsvåningar, och en del andra vill leva det “verkliga” livet som i-landstiggare med ryggsäck i Thailand.
Vad gör något av det fel? Att man inte själv vill vara så?
Lisa: jo, DU struntar i inredningsbloggarna, men jag tror att det är en förklaring till en del av ilskan. Din åsikt handlade det inte om, som jag tolkade ditt inlägg, utan jag fick känslan av att du ville förstå?
Å andra sidan verkar ju inte ilskan så utbredd, i allafall inte offentligt?
Christopher: Skrämmande läsning, och det ÄR intressant vad det är som provocerar så med kakor.
I övrigt, ursäkta Lisa för inredningsutvikningen, så nej, det handlar inte bara om att vi inte gillar att pyssla. Det finns fler dimensioner som mer handlar om byggnadsvård och respekten för gamla ting.
Ujuj, jag var en av dem som kritiserade Matbloggsprisets sammanblandning av kategorier, hur skulle man kunna jämföra dem? Säkert ironiserade jag också ;) Men någon allmän cupcakebashing har jag inte koll på och vill då rakt inte ställa upp på, var och en får väl bli salig på sin fason.
Nyväckta intresset för hantverk är intressant, oavsett om intriktningen är konditori eller surdegsbakande.
Personligen tycker jag att många cupcakes – där ytan spelar större roll än smaken – är en smula läskiga, men en fin chokladbasker på min muffins tackar jag inte nej till. Och till jul brukar jag och barnen ha värsta glasyrorgien i pepparkakslandet. Tror bento blir den nya cupcaken efter sockerchocken.Då får man leka med maten hur mycket som helst!
Jag vet inte riktigt vilka du syftar på här Lisa, du skriver i plural om feminister med urringningar men hänvisar bara till Lisa Magnussons text. Jag håller inte helt med henne, men jo, det finns något obehagligt både över en del av de bloggare/livsstilsskribenter som kommit att buntas ihop under cupcake-begreppet och över den trend de symboliserar. Hemmafru-idealet är bara en del av det (som torp-sara tar upp här på ett bra sätt) men där finns också en antiseptisk kvinnlighet, en idealisering av den ofarliga flick-kvinnan som får i alla fall mig att rysa. Det är vuxna kvinnor som använder en vokabulär från 50-talets flickböcker, som trots sitt idoga bakande självfallet är ultrasmala, de är bloggvärldens Amélies, vimsiga flickor som dansar barfota i nattlinne och som på sin uppfattat alternativa sätt idealiserar en kvinnobild som är än mer orealistisk än de flesta. (här är ett bra blogginlägg om det: http://neonbibeln.blogspot.com/2009/09/frigjorda-konstnarskvinnor-och-liknande.html )
sedan gäller det här ju alls inte alla bloggande kvinnor som gillar femtiotalsestetik, underbaraclara läser jag själv med glädje, många övertygade feminister jag känner är inne på prickigt och eyeliner. Jag kräver inte av kvinnor att de alltid ska vara goda förebilder eller att man inte ska få vara eskapistisk (även om lisa verkar ha missat hur mycket också surdegshipsters hånas på twitter) men det finns en trend här som jag inte gillar. Det är inte ytligt alls att påpeka det.
Anna. Det var en hyfsat öppen diskussion (för vem kan jämföra Pain De Martin med t.ex. Ett Lingon eller dylikt?). Problemet var att det mesta inte kom till mig av någon anledning. Vilket bara känns som man vill smågnälla utan att presentera något konkret där det gör någon skillnad. Jag säger inte att du var så, utan i stort. Alla är dock mänskliga, och behöver inte mena så mycket illa med det. Jag har själv gnällt på saker utan direkt tanke.
Anledningen att priset bara har en kategori är ironiskt nog på grund av högljudda (via mejl, bloggarna har jag inte tittat så noggrant på) klagomål över att det var massor av kategorier och att priset blev devalverat.
Man kan inte göra som alla tycker.
Det har även varit gnäll över juryn har jag fått reda på. Där kan jag inte göra så mycket mer än att säga att jag har sökt jurymedlemmar utan resultat. Till nästa år så söker jag redan nu 10 st personer som vill vara med. Så jag hoppas på bättre lycka då.
Nästa år så kommer jag ha två kategorier till. Tror inte på en tillbakagång som det var tidigare med drösvis med kategorier. Hur dom skall se ut kommer vara under diskussion på Svenska matbloggares (Facebook) träff på lördagen under Det goda köket.
Men om vi skall gå tillbaks till ämnet, så är det intressant och se på trender. Cupcake-trenden växer så det knakar. Det märker man inte minst på tidningsartiklar, affärer (T.ex. Cupcake STHLM) och mängden läsarnominerade cupcakebloggar. För utanför dom kända matbloggarna finns det en helt annan publik (som mest består av yngre tjejer) som väntar att få komma in i “matbloggosfären”.
Det handlar inte bara om cupcakes, utan traditionell matbloggning inbakat i personliga bloggar. När ett gäng av dom personerna tar steget ut och börjar blogga specifikt om mat, så lär vi få se både en annan publik och bloggar som särskiljer sig mot övriga matbloggar.
Det kan ju vara skrämmande för en del, men jag tycker fortfarande att har man en blogg, så skall man driva den för sin egen skull, inte andras.
Ursäkta om jag skriver lite osammanhängande. Är febrig och ytterst tröttkörd.
Isobel: Det var en del kommentarer på Twitter men dessutom på bloggar, på Facebook, muntliga kommentarer och i privata mejl.
Här är ett exempel:
http://flickanokakorna.se/2010/08/27/cupcaketrots-cappuccino/
Om jag uttryckte mig så att det alltid var samma personer som var urringade som kritiserade var jag slarvig.
Visst ironiseras det över surdegshipsters, men inte med samma förakt och avståndstagande.
jag är själv illa berörd av hela inredningshysterin och konsumtionsvansinnet, det jag vänder mig är de vansinniga överdrifterna. På samma sätt kan det sägas att vårt kötthyllande är gravt osympatiskt i en tid då vi är ganska överens om att köttindustrin i dess nuvarande form är ohållbar. Även om just vi har passion köper glada grisar etc bidrar vi till en osund kultur. Men vi tillåter oss själva att vara eskapistiska.
jag vill bara påpeka att mitt blogginlägg inte är särskilt ilsket. Jag är bara milt oförstående. Om vi ska ta en diskussion om kvinnoidealen bör det sättas i samband med hur män framställer sig själva på bloggar. När de ironiskt bröstar upp sig med kockuniform och vassa knivar eller poserar bredvid nyskjutet vilt.
Christopher: Jag har meddelat min åsikt direkt till er i min motivering när jag röstade. Men nu släpper vi Matbloggspriset-snack tycker jag, det var faktiskt inte det den här tråden handlade om!
Jag har inte läst så många cupcake-bloggar, men jag tror mig förstå både Lisas och Isobels ståndpunkter.
Däremot tycker jag att ur perspektivet nördighet är ju hela konceptet cupcake-blogg strålande. Här har vi alltså en hel kategori som håller på med något så nichat som en, säger en, typ av bakverk. En typ av bloggar som dessutom kommer att få en egen kategori i en bloggpristävling. Jag tycker det är jättefint.
Mer sånt! Jag har själv funderat på en blogg som bara handlar om saker som kräver exakt 7 timmar i ugnen, möjligen går den att dela upp ytterligare för olika temperaturintervall. Vem vet?
Mer nörd! Mer nörd!
Och jag är för en gångs skull inte ironisk.
Patrik: Det är tyvärr din plikt att rätta till den skeva könsbalansen genom att bli cupcake-nörd. Allt annat vore genusförräderi.
Jag vet att jag är skyldig mänskligheten det. Jag funderar rätt mycket på sånt och har dock kommit fram till att det bästa vore om kopptårtorna också tog lite ansvar och blev köttigare.
För övrigt har jag gett upp surdeg.
Vad sägs om en kroppcake, jag tänker mig en kroppkaka i muffinsform spritsad med lardo och sprinklad med knaprig fläsksvål och smörstekt rosmarin :)
Kroppcake!!! Min dag är räddad! :D :D :D
Patrik: Ska punktmarkera din blogg för att inte missa denna kroppcake!
Först vill jag att alla OBS! att det nu blev helt snurrigt och att Patrik och Patrik inte är samma Patrik.
Sen vill jag ge att någon här läsande riksdagsledamot motionerar om att det ska upprättas ett nationellt pris där Patrik (inte jag) belönas med typ hela matriket Sveriges samlade bloggister för införandet av ordet kroppcake i svenskan!!! Bäst!! Och genialiskt!
Men den här jämställdhetsanalysen var faktiskt bra: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kulturkritik/article1281084/I-jamstalldhetens-namn-borde-alla-varva-ner.html
Alltså gärna cupcakes, bara du kan bottna med en rejäl surdegsmacka först!
Bra text tycker jag! Själv känner jag mig kluven inför hela cupcake-debatten. Å ena sidan tycker jag (som du redan skrivit) att det är problematiskt att det kvinnor gör så ofta och så snabbt ska bedömas och mätas. Det blir en massa konstiga snabbkopplingar: gillar du sådana aktiviteter som tidigare förknippades med hemmafrun vill du automatiskt ha tillbaka hemmafrun som samhällsföreteelse.
Jag kan ta mig själv som exempel: jag är uppvuxen med en pappa (observera pappa) som bakade, syltade och saftade. För mig är det här därför inget konstigt att göra utan något jag alltid gjort. Men för vissa av mina kompisar verkar det här syltandet och saftandet vara rent provocerande. Någon har undrat vem jag försöker bevisa något för och någon annan har halvt på skämt halvt på allvar frågat om jag handtvättar alla kläder eller severar min sambo en drink när han kommer hem.
Å andra sidan ser jag det här nya hemmafruidealet som en del i en större backlash. Det verkar som ju mer formell jämställdhet vi når desto starkare blir strömmarna som försöker hålla könen isär. I helgen fick min sjuåriga son en vävram och tyckte det var jättekul att pyssla med den. Men när jag sa något om att de väl har sådana i skolan och att han kanske kunde väva där också såg han alldeles förskräckt ut. Jag fick ABSOLUT inte nämna för någon att han hade en sådan hemma för då skulle han bli retad. För väva, det var det bara tjejer som kunde göra i skolan. Sätter man flick-kvinne-idealet i det sammanhanget så blir bilden tydligare och betydligt dystrare: hemmet är kvinnans plats, inte mannens, och pysslandet/bakandet/saftandet osv är kvinnogöra. Slutsatsen att den kvinna som inte pysslar/bakar/saftar inte är någon riktigt kvinna är då i förlängningen inte långt borta.
Anders, Anna och den andra Patrik
Haha tack!, Jag blev sugen att slänga ihop en nu ikväll efter jobbet om ja hinner iväg i tid, och ja när de kommer till blogg så kan ja kanske dyka upp närmare än vad ni tror…om allt nu går rätt då ;)
Kroppcakes åt folket :D
Betto: utmärkt skrivet.
Om jag får fortsätta på tråden, det är väl då det blir den manliga superkocken till helgen, men vanliga kvinnan som lagar maten i veckan när det inte kanske är läge att satsa 3 timmar på middagen? Eller att den som bakar antingen är manlige superkocken elller en feminin miljöman
(och för att vara supertydlig, jag tycker jag allt sånt här könsstereotypiskt är väldigt jobbigt. Min far saftade och syltade när jag var liten, min mor lagade maten på vardagarna och gjorde tårta till min födelsedag.)
Förövrigt kallade jag kroppkakor för ‘body cakes’ när jag bjöd mina amerikanska vänner på det här borta i södra USA :) Mycket uppskattat även om dom inte förstod namnet.
Ser fram emot kroppcakes Patrik!! :)
Det verkar alltid uppstå en sorts hierarki i de sammanhang där man skapar något. Jag har ett konstnärligt intresse där det är som allra mest viktigt att man är oerhört teknisk. Och det är ju bra – det blir snyggt – men jag är inte den personen. Jag är en kreativ person, oavsett om det är pepparkakor eller göra små flugsvampar i sockerdeg och kristyr och sätta på en kaka. Samma sak, olika utlopp, men det ena kan värderas högre än annat.
Varför är det alltid kvinnan som ska ändra på sig? Jämställdheten är väl båda könens ansvar. Kanske är inte problemet att många tjejer bakar cupcakes, utan att få killar gör det? Spinner för övrigt vidare på det hela i en krönika i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kulturkritik/article1281084/I-jamstalldhetens-namn-borde-alla-varva-ner.html (såg nu att Anna Billing ovan länkar till den, roligt! men värt att nämna att krönikan skrevs för några veckor sedan, annars hade jag givetvis refererat till den aktuella debatten.)
Jag tycker det är fantastiskt roligt att det finns personer som blir provocerade av cupcakes.
Och till alla cupcake-bakare därute säger jag bara; “Ta ingen skit!” – instifta cupcakens dag och nörda på för fulla muggar.
Vad har den stackars cupcaken gjort för ont? Från början en sockerfrostad muffin har den blivit en ofrivillig projektionsyta för allehanda samhälleliga teorier.
Den arma cupcaken och den trista macaronen verkar för matbloggaren och -skribenten ha blivit vad ruskan med basilika är för bostadsmäklaren. Om man har det lite taskigt med inspirationen vet man vad man kan ta till. Och snart nog väntar en norm runt hörnet.
@Anna Billing, jag googlade Bento och wikipedia upplyste “Trots att bento finns tillgängligt i närbutiker över hela Japan anses det fortfarande vara en viktig kunskap för en husfru att kunna tillreda en aptitretande bento”… sannerligen finns det underlag för att skapa en livsstilsblogg kring det fenomenet.
ps jag skrev själv lite om surdegsnörderi och manlighet här: http://vallasensvardshus.blogspot.com/2009/12/lite-tankar-om-surdeg.html förra året. kändes som det var med åtminstone liite “förakt och avståndstagande”.
Hörde Caroline Salzingers krönika idag om korpmammor, dvs. glåpordet för tyska och österrikiska mammor med barn < 10 år som YRKESARBETAR. I Tyskland har man tydligen uppfunnit en alternativ beteckning för hemmafruar (Hausfrauen) nämligen Familie-Managers (läs cupcake-gerillan).
Oavsett Wilksgrejen och allt annat som fördunklar vårt samröre med Danmark borde vi här i Norden gemensamt välla ner över Europa och indränka dem med vår (självklart mycket bättre) syn på jämställdhet.
Suck… Har svarat här: http://blogg.aftonbladet.se/lisamagnusson/2010/10/kvinnor-och-koppkakor
Lisa: Först vill jag komma med en halv ursäkt. Det var slarvigt att låta dig ensam klä skott för cupcakebashingen, men av tekniska och tidsmässiga skäl var det svårt att länka till andra. En person har till och med raderat alla sina hatiska tweetar i efterhand.
Ja, jag tycker att cupcakemakandet är ett könskodat nörderi. Det borde inte vara så men det är det. För att visa att cupcakes kan vara mer än en tjejgrej bjöd vi också in den enda manlige cupcakebloggaren att blogga på Taffel (Han har tyvärr tagit timeout av familjeskäl). http://matgeek.taffel.se Vi tyckte han var en strålande förebild helt enkelt. Jag tycker att fler killar ska baka cupcakes och virka, jag tycker att fler brudar ska stoppa korv och programmera. Jag tycker att fler ska nörda överhuvudtaget, för det berikar. Att nördning könskodas förhindrar att man hittar sin grej.
Nej, jag tycker inte att cupcakesbrudarna alltid ska behöva stå till svars för ett idealiserande av hemmafru-idealet. lika lite som en hel generation WoW-spelare som dagligdags slår ihjäl kreti och pleti på nätet ska behöva stå till svars för ett idealiserande av krig. Naturligtvis bör det alltid diskuteras när det slår över och blir skadligt. Det vi borde tala mer om är saker kvinnor inte gör, inte det de gör som gör dem lyckliga. Det är bedrövligt om vi BARA bakar cupcakes eller spelar WoW istället för att diskutera politik. Men jag är impad av hur många cupcake-bloggare som blivit skitduktig på att plåta och styla.
Givetvis ska man få kritisera ett förytligande av kvinnoidealet trots att man gillar läppstift och urringat, min poäng var snarare att jag känner att det finns sätt för de intellektuella att få leka med kvinnligheten som inte är alla förunnat.
Mycket av min ändrade inställning till pyssel och kakor beror på att jag delar kontor med Mia Öhrn, pyssel- och kladdkaksdrottning. Innan jag lärde känna henne på allvar hade jag bilden av henne som en trevlig men lättviktig pysslig typ som kunde baka snygga kakor. hon visade sig vara en fullfjädrad affärskvinna, skicklig stilist som driver ett eget ganska stort bokförlag och jobbar som hängiven konditorlärare bland mycket annat. Tjusiga kakor är bara en liten del av henne, men det som syns mest.
Kanske har vi alla hangups på olika saker. Vissa retar sig på cupcakes, jag mår illa när jag ser kvinnor frivilligt handikappa sig genom att ha höga klackar vilket innebär rejäl skaderisk, långsammare framfart och vid långvarigt bruk förstör tår, höfter, rygg och knän.