Ett minne vi kommer att förlora: ostkaka i novembermörkret

Det hände sig en helt vanlig onsdagkväll att mamma var ute och roade sig och pappa var hemma med de små. Bäbisen hade fått sin snutt och somnat med flammande rosor på kinden, utmattad efter dagens hävande, klappande, smilande och ålande. Jag satt i köket med en uppspelt treåring. Vi skulle äta ostkaka.

Ostkakan var ljummen,  grädden vispad och farmors plommonsylt stod på bordet. Givetvis hade grädden redan smakats av i alla tillstånd, innan vispning, under vispning, efter vispning och bakom min rygg. Treåringen kunde hjälpa själv, och lade för sig av både ostkaka och grädde, medan jag portionerade ut sylten, vis av erfarenhet.

Blanda ostkakan skulle man givetvis göra, nogsamt beta den med skeden och röra om så att grädde och sylt och ostkaka mixas. Vad smakar ostkakan frågade jag, hon tänkte efter och svarade grädde. Vad den än smakade så gick den åt.

Plötsligt ett utfall. En barnnäve som kastar något i min tallrik. Det är peppar! Jag nyser givetvis, men inte högt nog. Ännu ett par nävar peppar kastas i min tallrik. Jag nyser högre, det blev godkänt. Jag hämnas genom att slänga inte mindre än fyra nävar peppar i treåringens tallrik. Hon visar hur det skall nysas, och köksfönstren skallrar. Jag slänger ett par nävar socker i hennes tallrik. Mmm, gott. Men jag lurades, det var nyssocker! Hon nyser igen med hela kroppen och ramlar nästan ner från sin stol.

Vi skriknyser men bäbisen sover bara vidare som tur är. Det jävla november har surt dragit ner tjockmössan över ögonen och det är kolsvart ute. Där vi sitter i köket känns det som om vi tittar ut över universums kant. Det blir lite ostkaka kvar till mamma.

Vi hade en stund tillsammans, och om hundra år finns inga minnen av det kvar. Det är som det skall vara. Men jag vill härmed ändå berätta för framtiden att det verkligen hände en gång, en pappa och en dotter åt ostkaka och nös tillsammans en riktigt mörk novemberkväll.